Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 21 juni 2009

Jönköpings historia.

Jönköping grundades troligen under Magnus Ladulås tid som en centralort för handel och en politisk knutpunkt riktad mot Danmark i söder. De äldsta beläggen går tillbaka till 1270- och 1280-talen. En gynnsam privilegiepolitik från kronan och ett allmänt ekonomiskt uppsving gav goda tillväxtbetingelser.
Under 1400-talet hade Jönköping utvecklats till en medelstor stad med kanske 1000 invånare. Handeln baserades då på export av animalieprodukter och oxdrifter till Bergslagen.
Genom sitt strategiska läge drogs Jönköping in i maktkampen om den nordiska unionen och utsattes för upprepad förstörelse och brand. År 1612 flyttades den då brända staden, och den nya staden fick kungliga privilegier 1614 och 1620.
Befolkningsutvecklingen hade stagnerat under senmedeltid och 1500-tal, men en ny expansion kan skönjas från 1590-talet. Arbetet med att bygga om det tidigare franciskanklostret till ett kungligt slott med befästningsverk skapade i förening med en merkantilistisk stödpolitik en gynnsam ekonomisk grogrund. Folktalet ökade långsiktigt till ca 2 500 vid 1600-talets slut.
När Skåne, Halland och Blekinge efter freden i Roskilde 1658 blev svenska förändrades dock Jönköpings förutsättningar. Stadens militära roll föll bort, men förlusten kompenserades delvis av att Jönköping från 1634 blev administrativt länscentrum och säte för Göta hovrätt. Dock blev 1700-talet ett stagnationens sekel i Jönköpings historia; bl.a. blev slottet 1737 ödelagt genom vådeld. Staden hade ännu år 1800 inte över 3000 invånare.
1800-talets Jönköping är känt som liberalernas och tändstickornas stad. Åren 1843-72 utkom det liberala Jönköpingsbladet, och 1845 grundades Jönköpings tändsticksfabrik. I båda projekten var J.E. Lundström en drivande kraft.
Ända in på 1880-talet tillhörde Jönköping rikets mest expansiva städer. Göta kanals tillkomst (1822-32) gynnade köpenskap och sjöfart. Efter utbyggnad av hamnen vid 1800-talets mitt och järnvägsförbindelser (med Falköping 1863 och Nässjö 1864) växte ett relativt rikt fabriksväsende fram med bl.a. pappersbruk och gjuteri.
Tillväxttakten har efter 1885 varit långsammare. Genom en livskraftig verkstadsindustri och viktiga centralortsfunktioner har Jönköping dock försvarat platsen som en av rikets tio största tätortsregioner.

Upplagd av Bengt kl. söndag, juni 21, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)