Uppsalas historia.

Uppsala (Upsala uppstad) låg inemot 7 mil nordnordost från Stockholm, på ömse sidor om Fyrisån, 7,5 kilometer från dess utlopp i Ekoln, dels på en sandås väster om ån, dels på småningom uppslammad jord kring dess bräddar. Uppsala tillhör Sveriges äldsta städer, men den är yngre än det en halv mil längre upp – inom samma kommun och tätort – liggande Gamla Uppsala. Det äldre namnet var Aros ("åmynningen"), och förekommer även tillsammans med det nyare Upsalir, som sannolikt betecknar de höga, eller de uppåt landet belägna kungssalarna. Odlingens ålder bevittnas inte bara av de mångfaldiga sagominnena, utan också av den stora mängd runstenar som ska ha funnits på Fyrisvall tills de användes till domkyrkobyggnaden och andra, där ännu en och annan återfinns. Stället var till en början en slags hamnplats och kanske tidigt köpstad för det närbelägna forna huvudsätet för kungarna, offren och folkmötena. Den växte dock i anseende och folkmängd, då, efter kristendomens införande i Sverige, först kungarna tog sin bostad här, och senare då staden blev säte för Sveriges ärkebiskop.
Handlingar, som mera eller mindre direkt angår dess privilegier, finns ända från början av 1300-talet, egentliga stadfästelser på privilegierna från 1497 som uppstad.
Stadens äldsta plats antas ligga på åsen i den så kallade Fjärdingen och var då kanske det enda som åtminstone under en del av året inte var vattendränkt. På samma ställe verkar också den äldsta kungsgården ha varit, där sedermera ärkebiskopsgården stått, och nu stallmästaregården finns. I följd av vattnets minskning i Mälaren blev småningom stränderna av ån uttorkade och möjliga att bebygga. Stadens nedre delar uppstod dels kring en nyare kungsgård, sannolikt längst i söder mot den därav kallade Kungsängen och inom nuvarande Kungsängs-, samt även Vårfruroten, där också S:t Mariæ eller Vårfrukyrkan legat; dels norrut till den i Fyrisån utlöpande, sedermera nästan uttorkade Svartbäcken över vilken den forna vägen från Gamla Upsala gick, över Tova bro, vars namn ännu finns i kvarteret Tovan. I denna norra del av staden har S:t Pers kyrka funnits, utom ett yngre kapell, samt ett kloster. Vid mitten av åstranden var torget, och därinvid stadens rådhus. Även västra strandens nedra delar har haft gamla minnen, såsom S:t Eriks kapell och ett sjukhus.
Endast till sin början samtidig med dem var domkyrkan, på en av åsens nedre sluttningar, det så kallade Mons domini. Vida äldre tycks Heliga Trefaldighets kyrka vara. Mitt i ån låg Fyrisholmen (sedermera Studentholmen) där stadens äldsta lärosäte funnits, nu Kvarnholmen, inskränktare till omfång än förr; något längre ned förde, då som nu, en bro, den äldsta man känner, över till torget. Längst ned, på ömse sidor om ån, var och är Islandet, sannolikt så kallat efter de isar, som vid vårflödena kastades upp på stränderna. De båda stränderna var även här förenade medelst två broar. Överallt var staden sannolikt högst oregelbundet byggd, och hade därutöver ända intill 1600-talet inte undergått någon betydande förbättring, fastän flera eldsvådor (större åren 1236, 1266, 1268, 1447, 1464, 1473, 1512, 1542 och 1572) samt förhärjningar under inre krig - såsom långfredagsslaget år 1520 - förstört för en tid enskilda delar, och reformationen föranlett åtskilliga mindre förändringar. Först under drottning Kristinas tid fick denna liksom många andra städer i Sverige ett mera reguljärt utseende. Ett nytt torg byggdes längre öster från ån, därifrån utgick fyra huvudgator, som var avskurna av likaledes mestadels rätvinkliga tvärgator. Rutnätsformen har ofta visat sig bereda bekymmer; än idag träffar svåra vinterstormar (som oftast kommer från väster) uppsalaflanören som tvingas gå rakt obarmhärtigt. Huvudgatorna fortsatte i raka landsvägar och Fjärdingen erhöll en betydlig utvidgning åt söder. Sedermera orsakade eldsvådorna 1702, 1766 och 1809 många ombyggnader.