Försöken att dra sig ur kriget med Sovjetunionen uppnåddes genom den så kallade Mellanfreden i Moskva. Dess undertecknande den 19 september 1944 avslutade officiellt Fortsättningskriget. Bland fredsvillkoren fanns bland annat ett krav om att tyskarna skulle fördrivas ur Finland samt att det finska kommunistpartiet skulle legaliseras. I norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsplan och pansarvagnar. Mellanfredens krav om att tyskarna skulle fördrivas ledde till Lapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet, men den sovjetiska övervakningskomissionens viceordförande, generallöjtnant G. Savonenkov, krävde den 30 september av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet mot Kemi nästa dag, samt de påföljande anfallen mot Torneå och mot Rovaniemi (16 oktober) var redan fullt blodigt krig. Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalen Lothar Rendulic använde sig av den brända jordens taktik vartefter de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 % av alla båtar förstördes.
Sovjet hade försökt erövra Finland med vapenmakt 1939. Avsikten med Vinterkriget var inte enbart att erövra de områden som man ansåg strategiskt viktiga för Leningrads försvar, utan avsikten var att erövra hela landet.
I och med Mellanfreden i Moskva hade Finland lyckats undvika ockupationen. Däremot var relationerna till Sovjet oklara. Då Mellanfreden slöts sändes en kontrollkommission till Helsingfors för att övervaka att villkoren i fredsavtalet följdes. Ledare för denna kontrollkommission var Andrej Zjdanov, en hårdför kommunist och Stalins högra hand.
Zjdanov drev igenom att åtta ledande finländska politiker åtalades för krigsbrott mot Sovjetunionen. Mannerheim utsåg kommunisten Yrjö Leino till inrikesminister. Enligt Yrjö Leinos son försökte Zjdanov förmå kommunisterna att gripa makten i Finland. Leino skall dock ha spelat ett dubbelspel och läckt planerna till polisen och armén.Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948 började rykten spridas i Finland om en liknande kupp där. Den nye presidenten Paasikivi koncentrerade armén till Helsingfors då det befarades att polisen, som leddes av Leino såsom inrikesminister, skulle delta i kuppen.Det blev dock ingen kupp. Om det berodde på dubbelspel från Leinos sida, på grund av lyckade förebyggande åtgärder från Paasikivi eller om Sovjetunionen helt enkelt tappat intresset vet vi inte idag. Efter andra världskriget hade Paasikivi genomfört en total omläggning av Finlands utrikespolitik, där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende; kanske var det denna politik som lyckades. Istället för en kupp träffades ett nytt avtal med Sovjetunionen: VSB-avtalet.VSB-avtalet, ibland kallat VSB-fördraget, var basen för ländernas relationer 1948–1992.
Genom VSB-avtalet kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering.
Från Kekkonen till EU.
Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar