Livets hårda skola: Rävskabb i Sverige.

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 30 augusti 2009

Rävskabb i Sverige.

Rävskabben kom till Sverige på 70-talet från Finland, med rävar som korsat Kvarken över isen. Dit hade den nått under vintern 1967-68, förmodligen via rävar från Estland.
Det första säkra svenska fallet upptäcktes i Gummark (Västerbotten) 1975 och enstaka fall konstaterades i Jämtland året därefter. Det påföljande decenniet spred sig sjukdomen snabbt. Kring 1985 fanns den över hela det svenska fastlandet. Sjukdomsspridningen skedde snabbare i norrländska skogsmarker än i jordbruksområdena längre söderut. Det kan ha berott på att introduktionen sammanföll med en uppgång i smågnagarstammen. Det ledde till en god föryngring i rävstammen och många utvandrande hanrävar som kunde sprida smittan vidare.
I de rikare jordbruksbygderna i södra Sverige var rävreviren förmodligen redan mättade och invandring inte möjlig. Det kan därför ha dröjt längre innan sjukdomen nådde dit.
Den svenska rävstammen kan ha varit känslig för rävskabb eftersom den utvecklats skyddad ifrån sjukdomen. Den numera återhämtade stammen är säkerligen mera motståndskraftig mot ett nytt angrepp. Rävskabben orsakas av kvalstret Sarcoptes scabiei.
Kvalsterhonan (se bilden) borrar sig in i de övre lagren av huden och lägger 20 till 40 ägg, som kläcker efter 3-5 dagar. Larverna genomgår ett ytterligare utvecklingsstadium innan de blir vuxna, vilket totalt tar 8-17 dagar. Larvstadierna och hankvalstren borrar sig inte djupare in i huden, men lever i skydd av hud som förtjockats och torkat.
Sjukdomen utvecklas på djuret under ca tre månader. Angreppen börjar i allmänhet på huvudet eller kring halsen. Kvalsterhonornas inträngande skapar irritation i huden, vilket leder till att djuret kliar sig och på så sätt sprider infektionen vidare. De infekterade områdena torkar ut och pälshåren lossnar. Den blottlagda huden förtjockas och skrynklas. I långt framskridna fall uppstår en obehaglig lukt.
Angreppet kan leda till att andra infektioner får fäste. Räven får svårt att jaga och kan dö av svält, utmattning, uttorkning eller annan sjukdom. Skabbdjuren kan även angripa hundar och lodjur och har nyligen konstaterats hos svenska ungvargar.