Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 26 augusti 2009

Mölle.

Mölle är en tätort i Kullabygden, Höganäs kommun i nordvästra Skåne län.
Orten ligger längst ut på Kullahalvön där riksväg 111 slutar. I Mölle utvecklades tidigt ett badliv. Mölle blev på 1890-talet en av Sveriges första badorter. En snabb omställning från fiskeläge till turistort gjorde hela samhället till en del av turistindustrin.
Ett tjugotal hotell och pensionat skapades när turistnäringen sträckte ut sig längs Kullabergs sydsida med milsvid utsikt mot Mölle hamn, Kattegatt, Öresund och Danmark. Med fru Katarina Jönsson som ortens första pensionatsägare fick Mölle en tidig nattgäströrelse: turisterna inackorderades i privatvillor, men fick sin pension på ortens hotell och värdshus.
På några få år byggdes flera exklusiva etablissement: hotell Kullaberg (1890), hotell Corfitzon (1895), hotell Mölleberg (1898), hotell Elfversson (1902), pensionat Mölle/Turisthotellet (1903), hotell Sjöhem (1904), hotell Lindström (1905), Grand Hotell Ahlbäck (1909), hotell Olympia (1913), Villa Storhallen (1914).
Mölle sågs under åren 1905-14 allmänt som ett syndens näste: män och kvinnor badade ju sida vid sida i ”gemensamhetsbad” vid Ransvik. Mölleturismens syndfulla rykte förstärktes av massproducerade badvykort av den lokale hovfotografen Peter P Lundh, av ett 15-tal stumfilmer producerade på orten och av otaliga revynummer med ironier över Mölleturismen. Detta gav god pr och ytterligare ökade turistströmmar.
Under åren före 1914 var Mölle mer en tysk och dansk turistort än en svensk. Mölle blev något av en tysk koloni med återkommande tyska flottbesök – och ett på kontinenten uppmärksammat besök av kejsare Vilhelm II i augusti 1907 – innan all tysk turism upphörde med första världskriget.
Under mellankrigsåren fick Mölleturismen ett nytt starkt uppsving innan de tyska besöken upphörde med nazisternas maktövertagande 1933. Då satte stränga tyska valutaregler stopp för nästan all tysk utlandsturism.
Efter andra världskriget gjordes försök att åter blåsa liv i de utländska turistströmmarna. Men nya semestervanor och en ökande bilism har år för år gjort Mölle och Kullaberg mer till ett populärt mål för dagsutflykter och mindre en mondän kurort av kontinentalt snitt. Flera Möllehotell omvandlades på 1960-talet till sjukhem. Därefter skedde en omvandling till bostadslägenheter.
Fortfarande har Mölle med drygt 700 bofasta invånare dock sex fungerande sommarhotell, två närbelägna golfbanor (Mölle GK och S:t Arilds GK), en populär campingplats, flera dykområden och en välbesökt småbåtshamn. Orten saknar dock livsmedelsaffär och annan permanent service.
Mölle är ett populärt utflyktsmål för danskar, som vid Kullen har sin närmaste vildmark. Kullaberg är dessutom hemmaberg för danska bergsklättare, som namngivit flera av klätterlederna.

Inga kommentarer: