Livets hårda skola: 22 nya vargkullar i fjol.

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 21 augusti 2009

22 nya vargkullar i fjol.

Den skandinaviska vargstammen fortsätter växa. Färska siffror visar att det fötts minst 25 nya vargkullar under 2008, varav 22 i Sverige. Utöver de 22 säkra föryngringarna talar mycket för att ytterligare en, möjligen två, valpkullar kan ha fötts, enligt de preliminära resultaten av Skandinaviska vargprojektets inventering under den gångna hösten och vintern. Den visar att det nu finns 24–25 vargflockar och 9–12 revirmarkerande par i Sverige, tillsammans 33–37 flockar och par. Förra vintern var antalet skandinaviska vargpar rekordstort, sammanlagt 42 stycken, vilket resulterade i 25–27 valpkullar under 2008. Men det kommer enligt vargforskarna inte att upprepas i vår. – Prognosen för 2009 är 20–26 föryngringar i Skandinavien varav 18–23 i Sverige. Den svensk-norska vargstammen bygger på fyra individer som vandrat in från öster, de första 1983 och den senaste, den så kallade Pessinkivargen, förra året. Stammen beräknas i dag uppgå till runt 230–240 vargar. Inaveln är ett stort problem och det behövs nytt friskt blod för att stammen ska kunna säkras på sikt. Enligt Naturvårdsverket behöver 3–5 nya vargar vandra in i Sverige och reproducera sig under en varggeneration på cirka fem år. De senaste åren har det kommit in åtta vargar, men bara en har lyckats vandra ner i landet och etablera sig. Nyligen upptäcktes en invandrad rysk hanvarg som slagit sig ihop med en tik i Hedmark i Norge. Pessinkivargen som vandrat ner till södra Norrland har nu parat sig och fått valpar i det så kallade Galvenreviret utanför Bollnäs i Hälsingland. Om dessa valpar i sin tur kan reproducera sig,

kan stammen stärkas.
Liberg bedömer att det kan räcka med två invandrade vargar per fem år.