Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 27 augusti 2009

Skogås.

Skogås/Trångsund är en kommundel i östra Huddinge kommun, i den nordöstra delen av Södermanland, och den södra delen av Stockholms län. Den består administrativt sett av kommundelarna Skogås och Trångsund och sammanfaller till såväl yta som befolkning med Trångsunds församling. Skogås och Trångsund kallas ibland gemensamt för Drevviken då bebyggelsen rent geografiskt följer sjön Drevvikens västra strand.
Området har en landareal om 34,0 km² och 22 682 invånare (2007). Merparten av bebyggelsen ingår i tätorten Stockholm, utom villasamhället Vidja vid sjön Orlångens östra strand som utgör en egen tätort. Den tidigaste bebyggelsen utgjordes av gårdar och torp kring det som idag är Länna, Ågesta och Trångsunds gårdar. I Länna fanns bl a en krog och ett gästgiveri längs Dalarövägens sträckning från Stockholm till flottbasen i Dalarö. Första gången namnet Länna omnämns är år 1409, men här har människor troligtvis bott sedan yngre järnåldern och namnets grund vittnar om en landningsplats för båtar vid Lännaviken i Drevviken som då fortfarande utgjorde en havsvik. Trångsunds gård belägen vid det trängsta sundet i Drevviken, figurerade först som ett torp under Länna Östergård, vars huvudbyggnad idag är det enda som vittnar om den gamla byn Länna, från år 1636 för att därefter övergå till Söderby säteri i Österhaninge socken, Sotholms härad och dess ägor. År 1762 övertogs torpet av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz och uppgick därmed i Huddinge socken och Svartlösa härad. Adelcrantz utvecklade torpet som sedermera kom att bli en herrgård under den senare delen av 1700-talet. Under denna tid kom kommundelen också på tapeten i helt andra och mer riksbekanta sammanhang. Vid Fållan invid sjön Magelungen höll Carl Michael Bellman till sommaren år 1773, och skrev här 23 dikter, bland annat Fiskafänge, som numera fått titel av begynnelseorden Opp Amaryllis.
Skogås/Trångsund har länge varit en genomfartsbygd med transportleder mot Haninge, Nynäshamn och Dalarö. Redan tidigt användes sjön Drevviken som transportväg för virke från Hanvedenskogarna till Stockholm. Dalarövägen kom sedermera att kallas Nynäsvägen. Det verkliga uppsvinget i bebyggelsen kom i samband med att järnvägen drogs igenom kommundelen. Den år 1901 byggda Nynäsbanan kom att medföra en ökad villabebyggelse i främst Stortorp i Trångsund. Under Första Världskriget var området en del av Stockholms södra försvarslinje och en rad befästningsverk och bunkrar uppfördes i en linje från förkastningarna vid Drevvikens strand genom Länna och ut i Lissmadalgången. En stor del av dessa befästningar finns kvar till allmänt beskådande.
Då inget municipalsamhälle kom att inrättas i östra Huddinge som det gjorts i den västra delen kom området att styras av den kommunförvaltning som fanns från år 1918 och framåt. Från 1930-talet och framåt kom området mellan Trångsund och Länna att exploateras under namnet Skogås. Detta i grunden påhittade namn användes för att beskriva topografin i området med de många skogsbeklädda åsarna. Det var dock först under 1960-talet som den verkliga expansionen i området inleddes. Före och under det s.k. miljonprogrammet, som innebar det planerade uppförandet av en miljon bostäder i Sverige under perioden 1965-1974, uppfördes flerbostadsområden i såväl västra Skogås som i Trångsund. Radhusbebyggelse tillkom under slutet av 1970- och början av 80-talet i östra Skogås. Sedermera tillkom även ny villabebyggelse i Sjöängen, Mörtvik och Länna. Det har i de flesta fallen rört sig om äldre fritidshusområden som tagits i anspråk. Under 1990-talet avskildes villaområdet Söderhagen, som utgjorde den sydligaste delen av Länna, från kommundelen och fördes till Haninge kommun. I övriga delar av kommundelen har ingen kraftigare expansion ägt rum. Tvärtom har större delen av Ågesta avsatts som naturreservat.

Inga kommentarer: