Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 9 april 2010

Flyinge.

Flyinge är en tätort i Eslövs kommun i Skåne län.
Flyinge är känt för sin hästuppfödning vid Flyinge kungsgård. I ortens centrum, vid Röllebacken, finns en runsten, Gårdstångastenen 1. Flyinge har också en hästutbildning. Flyinge Kungsgård är en herrgård med stuterianläggning och hippologisk utbildning i Lunds kommun. Den ligger omkring 1 km söder om tätorten Flyinge, Eslövs kommun, och norr om småorten Flyingeby. Gården, vars namn förr skrevs Flykinge, Flyginge, Fligende och Fliinge, tillhörde under medeltiden ärkebiskoparna i Lund. Vid reformationen drogs den in till danska kronan, men blev senare enskild egendom. Den siste danske ägaren av godset var Axel Sehested. Han sålde det till danska kronan, som lämnade det till den svenska som ett bornholmskt vederlagsgods. Under Karl XI:s tid slogs Flyinge och Dalby kungsgårdar samman. År 1661 blev Flyinge ett statligt stuteri på initiativ av Karl X Gustav. Statens Hingstdepå och Stuteri på Flyinge överläts 1983 till Flyingestiftelsen, som bildats av avelns och hästsportens största organisationer. Flyinge är numera ett hästsportcentrum för avel, forskning och utbildning.
På taket till byggnaderna häckar sedan århundraden de berömda storkarna. Flyingehingstar lade under 1800-talet grunden för det svenska varmblodet som ras och målet var då att få allsidigt användbar arméhäst. Rasens kvalitetet och prestationförmåga har blivit världsberömd. Den fortsatta flyingeaveln strävar efter att få fram är en internationell sporthäst som skall vara ädel, elegant, hållbar, fertil och ha utstrålning. Stuteriet använder väl beprövade stostammar tillförda högklassigt internationellt blod. Forskning inom hästaveln bedrivs därjämte.
På Flyinge finns utbildningar för hästnäringens arbetsmarknadsbehov. Sveriges lantbruksuniversitet ger tillsammans med Flyinge Hippologprogrammet, en tvåårig högskoleutbildning på Flyinge som leder till högskoleexamen som stallchef och ridlärare eller ett yrke inom trav- eller galoppsporten. Här finns även ett specialutformat gymnasieprogram med naturvetenskaplig-hippologisk inriktning, en kvalificerad yrkseutbildning till unghästutbildare, hovslagarskola samt en ridakademi, Ehrengranatakademin.

Upplagd av Bengt kl. fredag, april 09, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)