Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 2 juni 2011

Buderim, Queensland. (Australien)

Buderim är ett berg stad i Sunshine Coast, Queensland , Australien ungefär en timmes bilfärd norr om Brisbane . Administrativt är det en del av Sunshine Coast regionala rådet.
Under de senaste åren kommuninvånarna har ofta framhållits en preferens för att staden är känd som en by, med skyltar som anger något annat tas bort av kommuner. Berget har åsikter som många av de stora centra i södra Sunshine Coast. Området är känt som en välbärgad förort med hög andel av pensionärer och yngre familjer. I en British Airways undersökning Buderim döptes 3. efter Paris och Aspen som den mest önskvärda plats att leva i världen.

Namnet "Buderim" är från den lokala Kabi Kabi aboriginer ord för hårnål kaprifol, (Badderam) Banksia spinulosa var. Collina , som växte rikligt i sandiga landet runt platån.

Buderim sågs som en resurs för timbergetters, som enorma bestånd av bok och Australian Red Cedar växte över fjället. Vissa träd var så stora att de gick till spillo på grund av bristen av transporter att bära dem ner till floden för leverans till Brisbane. När tydliga fällas, platån användes för jordbruk. De rika röda vulkaniska jord som finns på Buderim gjort området särskilt lämpar sig för odling nästan allt, från bananer till små grödor. Den mest anmärkningsvärda var kaffe och (i 20-talet) ingefära, kräva vilket gjorde Buderim berömd. De jordbruk pionjär Burnett vunnit priser för kvaliteten på sitt kaffe på utställningar i London under det sena 19th century.


I mitten av 20-talet den största ingefära anläggning för bearbetning på södra halvklotet byggdes, och drivs som Buderim Ginger Factory tills den stängs och verksamheten flyttades närmare andra ingefära växande områden nära Yandina .
Många jordbrukare lämnade landet för att få jobb, eftersom värdet av deras produkter var urholkas. Detta var mycket ödet för Lindsay familjen, som odlad massiv fruktträdgårdar runt den väg som nu bär deras namn. Värdet av Buderim som fastigheter, främst beroende på dess närhet till Sunshine Coast stränder och sitt behagliga klimat, pressade många andra ut på landsbygden livsstil, som bostäder utveckling ökade i och omkring Buderim Mountain. Tack vare stort steg i fastighetsvärden under det första decenniet av 2000 är mycket mark som nu utvecklas som en gång ansågs för dyrt att ingenjör för bostadsområden. På grund av denna utveckling har allt jordbruk och mycket av den sekundära tillväxten regnskogen på platån försvann.

Buderim innehåller ett betydande arv relik från de första dagarna i form av Pioneer Cottage, restaureras och vårdas av Buderim Historical Society.

Inga kommentarer: