Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 6 januari 2010

Stånga.

Stånga är ett litet samhälle på sydöstra Gotland med endast 10 km till centralorten Hemse och 50 km till världarvsstaden Visby. I Stånga finns också en fin gammal smedja donerad till Hemb.föreningen, ett gotlandshus restaurerat i 1700- och 1800 tals stil, en Natur- och Kulturstig längs den vackra Strömmaån, en Kyrkstig och järnåldersboplatsen Stabbgard med Kylverstenen - en sten med en av Nordens äldsta nedtecknade runrader. Stånga är också en Företagarsocken med ett 30-tal entreprenörer som bedriver verksamhet inom bygg, plåt, el, rör, måleri, trädgård, busstrafik, hästuppfödning, hudvård, skinnhantverk, turism mm. Sist men inte minst har vi ett antal lantbrukare som producerar bra gotländska matprodukter. Långhuset och det mäktiga tornet uppfördes vid 1300-talets mitt av Egypticus intill ett äldre romanskt absidkor, vilket på grund av sprickbildningar helt och hållet nybyggdes på 1860-talet, dock i huvudsak i sin ursprungliga gestalt. Kyrkans stora märkvärdighet är praktportalen och de invid denna inmurade kolossalrelieferna. Portalen är ett hastverk med vissa för den främmande inslag, såsom de stympade vattenkastarna på sidorna, och den är mycket slarvigt insatt i kyrkväggen; på högra sidan försvinner scenen med Konungarnas tillbedjan långt in i murverket ! De stora relieferna, där Egypticus för fullt spelar ut både det drastiska och det monumentala i sin märkliga konst, är fragment utbrutna ur ett större sammanhang, och forskningen har ännu inte format någon fullt godtagbar teori om var och hur de varit placerade. Kanske var de inte ens avsedda för Stånga kyrka utan hamnade där i ett brådskande nödläge av okänd art. På kyrkdörren, vars beslag till största delen är från 1300-talet hänger ett alnmått med en runinskrift: "Detta är rätt gutaaln". Triumfkrucifixet är återuppsatt i triumfbågen, vilande på en skulpterad piedestal, så som man tänkt sig att det varit arrangerat på 1200-talet. Dopfunten är en av de förnämsta inom Hegwald-gruppen. I altaruppsatsen från 1690 är ett medeltida processionskrucifix insatt.

Inga kommentarer: