Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 12 juni 2009

Fakta om Ture Lång i Skänninge.

Ture Lång är omtalad och avbildad av Olaus Magnus i dennes verk om de nordiska folkens historia. Denna i Sverige enastående figur har sin motsvarighet på kontinenten i de så kallade Rolandsstoderna, som förknippas med Hansastäderna, med vilka Skänninge under medeltiden hade livliga förbindelser.
"Liksom Italiens välfrejdade städer rest väldiga stoder öfver Plinius, Mantua öfver Vergilius, Rom öfver Herkules, så hafva icke tyska och götiska städer tvekat att å sina allmänna platser uppresa stoder öfver berömliga män till förhärligande af deras hjältedater, såsom Bremen öfver Roland och den urgamla östgötastaden Skeninge öfver Turelang." Så inleder Olaus Magnus (1490-1557) i Historia om de nordiska folken sin skildring av jättestoden Ture Lång på torget i Skänninge.
Han berättar på annat ställe i sitt verk följande: "Gatorna i denna stad äro så skickligt anlagda af de första grundläggarna, att de från stadens alla kanter leda fram till torget och rådhuset, där de träffa samman liksom i en gemensam medelpunkt. På torget reste sig förr en jättelik bildstod, kallad Turelang, utstyrd såsom Roland i Bremen. Vid dess knän plägade man efter offentlig rannsakning och dom afstraffa missgärningsmän, särskilt äktenskapsbrytare, ehuru det blott sällan hände, att någon beträddes med slikt brott."
Det finns också en av Olaus Magnus helt oberoende tradition om samma bildstod. Det är Johannes Bureus (1568-1652), som i sitt verk Sumlen refererar till en då (6 maj 1609) över 90 år gammal man, Per Bältare, som tydligen själv sett figuren i fråga. "Ty war Ture lång (ett stort manne träbeläte så högt at en stor karl näppast rekte till Taskan hans) satt der före til en åminnelse mitt på store Torget...". Denna beskrivning bestyrker alltså att den bild av Ture Lång som Olaus återger i sitt verk inte är så våldsamt överdriven som många kanske tror. Det är säkert inte heller den moderne efterföljaren som "Skänningeligan" 1989 reste på torget.
Den tyska benämningen Rolandsstoder syftar på den Roland som var en av Karl den stores främste kämpar. Till skillnad mot Ture bär de tyska stodernas figurer svärd. Att Ture i Skänninge i stället är utrustad med en klubba verkar kanske förbryllande. Det finns emellertid exempel där klubbärare förekommer, bland annat i Münster. I det tyrolska Hall finns en Rolandsstod som omväxlande bär svärd och klubba. Klubbor har också Rolandsfigurerna i de före detta tyska kolonistäderna i Siebenbürgen (Transsylvanien, alltså i nuvarande Rumänien). De enda kända motsvarigheterna, förutom i Skänninge,till de tyska Rolandsstoderna är från Stockholm och Visby. Den Kopparmatte som en gång stod överst på skampålen på Stockholms stortorg, 1649-1773, är bara 45 centimeter hög och kan alltså knappast räknas till kategorin jättestoder. Hur det förhöll sig med den Rolandsstod som skulle ha funnits i Visby är oklart. Man känner bara till dess existens genom en planritning från 1700-talet, varpå ett litet torg bär namnet "Roland".
Professor Oscar Almgren (1869-1945) har ägnat Ture Lång stor uppmärksamhet. Detta sker i en omfattande uppsats i Arkeologiska studier tillägnade HKH Kronprins Gustaf Adolf (1932). Han skriver där bland annat följande: "Känna vi sålunda i Visby en Roland blott genom namnet, så är det tvärt om i Skänninge bilden själv, som genom sin jättestorlek, sin placering och sina attributer trots sitt svenska namn inbjuder oss, liksom för 400 år sedan Olaus Magnus, att anställa jämförelser med de nordtyska Rolandsbilderna."
Almgren påpekar att Skänningebildens namn är rent svenskt, men att hela anläggningen är tyskpåverkad och att förebilden till stoden torde vara hämtad från något håll i Tyskland, där klubbärande Rolandsstoder funnits på 1200-talet. Han anser också att om förebilden varit en svensk Torsbild, vilket ibland påståtts, skulle Ture förmodligen ha burit hammare eller yxa, inte en klubba.
Beträffande de andra attributen, stenarna och stopet, som Ture Lång är utrustad med enligt Olaus Magnus bild, anses stenarna utgöra ett straffredskap. Dessa "stadens stenar", vilka omnämns i den så kallade Björköarätten, skulle bäras på ett mycket vanhedrande sätt av dem som begått äktenskapsbrott, då de leddes omkring på stadens gator till allmän begabbelse. (Adolf Schück i Skänninge stads historia 1929).
När det gäller stopet som Ture Lång håller i handen är meningarna delade. Schück anser att det troligen rör sig om ett för stadens fastställt rymdmått, medan Almgren frågar sig om inte måttet kan ha spelat någon roll vid lekar motsvarande att "slå katten ur tunnan". En sådan lek var ibland förenad med festligheterna kring Rolandsstoderna. Man vet ganska säkert var Ture Lång har stått. På en karta från 1795 finns nämligen angivet "Stenar efter Tore Långs bild". Det motsvarar ungefär det ställe där den sentida repliken varje vår reses.
Förutom den avbildning som Olaus Magnus återger skulle det enligt Skänningeskildraren Johan Engdahl i dennes handskrift om Skänninge från 1753 ha funnits en i Vårfrukyrkan. Han skriver: "Thore Långs afbild har varit målad inne uti Kyrkian på Norra Kyrkioväggen öfver sacristugan till för några Åhr sedan när Kyrkian Hvitlimmades". Denna förmenta avbildning kanske i så fall fortfarande finns kvar under putsen?

Inga kommentarer: