Slaget vid Selånger.(Sundsvall)

Slaget vid Selånger, var det sista slaget under stora nordiska kriget. Slaget utspelade sig den 25 maj 1721 i och omkring Sundsvall och Selånger. Jämtlands kavallerikompani spelade huvudrollen på den svenska sidan och mot sig hade de en tio gånger så stor styrka kosacker och över 6 000 man ryskt infanteri. Resultatet blev en rysk seger, samt att staden Sundsvall med omkringliggande byar plundrades och brändes ned.
En rysk galärflotta hade vid denna tid siktats utefter Norrlandskusten på sin väg norrut. Länsstyrelsen som vid denna tid låg i Gävle bestämde att sända major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera stadens försvar. Väl framme satte Fieandt upp en försvarstyrka bestående av 80 båtsmän från Norrlands första båtsmanskompani under befäl av kommendör Wibbling som vid denna tid fanns i staden tillsammans med två större galärer samt fyra mindre. Dessutom fanns en avdelning om 80 ryttare från Jämtlands kavallerikompani samt ett allmogeuppbåd om cirka 150 man. Fieandt hade dock hoppats på att 700-800 man kunde uppbådas av allmoge och stadsbor och skrev i bittra ordalag efter striden om medelpadingarnas oförmåga och vilja.
Ryttarkompaniet, under löjtnant Johan Lindstedts befäl var strandvakt i Sundsvall. 25 av ryttarna var veteraner från Armfelts tåg mot Norge, vissa även från Finland och Baltikum, men majoriteten av ryttarna var nyrekryterade bönder efter katastrofen på fjället.
När kornetten Nandelstadt siktade den ryska galärflottan och förstod dess omfattning, föreslog han löjtnant Lindstedt att ta till harvärjan, då ett försvar av staden syntes utsiktslöst. Detta tyckte inte Lindstedt, som enligt kornetten ägde för mycket eld och brawoure att finna sig derwid.
Striden började i Sundsvall med att den ryska eskadern på 33 galärer, 33 lodjor och 33 slupar fullastade med manskap och materiel attackerade staden med artillerield och prickskytteeld.
Försvararna, som inte hade något understöd av artilleri förutom några små pjäser från gårdarna och båtarna i närheten, lyckades ändå med de 80 kavalleristerna, 80 båtsmännen och 77 bönderna och borgargardet, hålla de landstigande ryssarna stången i en timmes tid vid Åkroken. När kapten Fieandt, som var högste befäl för svenskarna, med sina små resurser hotades av att bli kringränd av de ryska kosackerna och det ryska infanteriet vid västra bron, beordrade han att man skulle dra sig tillbaka på vägen mot Jämtland och med 70 man inta stridsställning i skogen vid Holmbron. Detta skulle visa sig omöjligt då bönderna och båtsmännen flydde och lämnade de jämtländska kavalleristerna ensamma att tillsammans med Fieandt slåss mot den ryska övermakten, som bestod av omkring 600 kosacker och 6870 man infanteri. De jämtländska kavalleristerna försvarade sig väl och lyckades genom två motanfall hejda ryssarna. Svenskarna måste sedan retirera vidare via Selångersdalen till Nävsta och Valla byar i Selångers socken cirka åtta kilometer väster om Sundsvall, där man återigen satte sig till motvärn. Svenskarna lyckades med två motanfall uppehålla ryssarna, men fick efter det att ryssarna fått förstärkning utkämpa en hopplös kamp mot övermakten. Ryssarna lyckades få fram förstärkning och det blev en svår strid för svenskarna. 22 man blev nedsablade på landsvägen vid Valla (Nandelstadt). Omkring tio man lyckades hugga sig igenom ryssarnas linjer och fly. Tio svenskar blev tagna som fångar och förda till S:t Petersburg jämte kavallerikompaniets fana.
Sju av männen återkom efter freden. Ryssarna förlorade enligt kornett Nandelstedt, som var en av fångarna som återkom, omkring 40 man. Det är okänt hur stora förlusterna var bland båtsmännen. Två dagar tidigare, den 23 maj hade två jämtländska kavallerister och fjorton kosacker, osäkert hur många allmogemän, stupat i Hudiksvall. Dessa strider skulle komma att bli de sista som ägde rum under det stora nordiska kriget Major Fieandt överlevde sina svåra blessyrer och stupade senare vid Villmanstrand under hattarnas ryska krig 1741.