Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 14 mars 2011

En penis var överflödig vikt i luften.

Det har under årens lopp framlagts många teorier om varför det förhåller sig på detta sätt. Ingen av dem ger emellertid någon heltäckande förklaring. Den mest spridda teorin tar sin utgångspunkt i att det är en viktbesparande åtgärd.


När fåglarna i en avlägsen urtid började utvecklas, gällde det för att kunna komma upp i luften att inte väga alltför mycket. Det medförde utveckling av lätta men starka ben och ett speciellt andningssystem, och det är tänkbart att hannarnas penis försvann av samma skäl. Teorin är emellertid inte ­heltäckande, för även om flera av de arter som har penis är fåglar som sällan flyger över huvud taget, så är många andfåglar duktiga flygare – dock inte just kopparanden.
En annan teori går ut på att hannarnas penis är speciellt utvecklad i grupper, där själva parningen kan vara svår att genomföra. Det stämmer till exempel fint på änderna, som normalt parar sig i vattnet, och på strutsfåglar och flamingos, som är mycket långbenta, och där parningen kräver en mer än vanligt utvecklad balansförmåga. Stubbstjärthöns är där­emot små, hönsliknande fåglar, som inte borde ha behov av extra hjälp av det slaget.

Jämförs med horn.
Man har också föreslagit att de välutvecklade könsorganen kan jämföras med till exempel hornen hos hjortar. Hannarna visar helt enkelt upp sig för honorna, och så väljer de den hanne som är bäst utrustad. Trots tusen och åter tusen iakttagelser av de olika fåglarna och deras parningar är det dock ännu ingen som har sett uppvisandet av en penis som en del av parningsleken, så denna teori är förmodligen inte alls hållbar.

Alltsedan fyndet av McCrackens and med den osedvanligt långa penisen har man dock genomfört en rad forskningsprojekt, som har gett god kunskap om vilka mekanismer som egentligen ligger bakom utvecklingen av dessa imponerande organ. Svaret ringades in av en expert på evolution och beteende.

Honorna ger igen
När bilden av McCrackens and gick världen runt, blev den en viktig inspirationskälla för den amerikanska biologen Patricia Brennan. Hon ställde den mycket nära till hands liggande frågan, som ingen verkade ha tänkt på tidigare, nämligen hur honorna är byggda, när hannarna ser ut som de gör.

”Man kan naturligtvis inte ha ett sådant organ utan en plats att placera det i. Man bör ha ett garage att parkera bilen i”, som Brennan flera gånger har uttryckt det. Den tanken ledde till en lång rad undersökningar, som slutligen har avslöjat vad en 40 centimeter lång anddrake skall med en lika lång, korkskruvsliknande penis till, en penis som dessutom är besatt med piggar.
När Brennan började undersöka andhonornas anatomi, upptäckte hon att deras könsöppning inte är en enkel kanal, som man utan att närmare undersöka saken hittills har utgått ifrån, utan i stället en komplicerad labyrint fylld av sidofickor, blindgångar och alla möjliga and­ra hinder, som kan försvåra en oönskad parning.

Ju större hannens penis är, desto mer komplicerad är honans könsöppning. Hos vissa arter kan honan genom muskelsammandragningar till och med ändra kanalens form till en korkskruvsformad gång, men väl att märka med en vridning, som är omvänd mot vridningen på hannens penis, vilket i praktiken kommer att omöjliggöra varje form av parning.

Inga kommentarer: