Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 14 mars 2011

Könskamp har gett änderna ­enorma organ.

Den argentinska kopparanden är en färgsprakande fågel. Hannen har brun kropp, svart huvud och en glänsande blå näbb. Med en längd på omkring 40 centimeter och en vikt på endast 600–700 gram tar den inte stor plats. Den lilla anden har emellertid fått en vetenskaplig betydelse, som räcker långt utöver vad dess beskedliga storlek kunde förleda en att tro.


Det har länge varit känt bland zoologer att den argentinska kopparandens hannar är ovanligt välutrustade, när det gäller könsorganets storlek. En penislängd på omkring tjugo centimeter, vilket är hälften av kroppslängden, är ett tämligen vanligt mått hos just denna art.
Det var först när den amerikanske forskaren Kevin McCracken år 2001 publicerade bilder av en ­fågel, som han fångat i samband med en rad undersökningar i Sydamerika, som forskarna blev klara över hur extrem den lilla anden egentligen är.

Den anddrake som McCracken fångat hade en penis på 42,5 centimeter, vilket någorlunda motsvarar dess egen kroppslängd. Av alla kända ryggradsdjur hade arten redan rekord i innehavet av det största könsorganet i relation till kroppslängden, men nu har rekordet på allvar fastslagits.

Penis ovanlig
Förekomsten av en penis är långt ifrån något vanligt fenomen hos fåglar. Det är faktiskt hos mind­re än tre procent av de omkring 10000 kända fågelarterna som hannen har ett yttre könsorgan. Det är känt hos en rad mindre grupper som stubbstjärthöns, värnfåglar (Anhimidae), hockohöns (Cracidae), strutsfåglar och flamingos och så alltså hos andfåglar.
Den allra största delen av alla fågelarter parar sig i stället genom att hannen och honan ­pressar sina kloaköppningar, den gemensamma utgången för tarm, urinorgan och könsorgan, mot varandra, varefter sädescellerna överförs från hannen till honan. Hela proceduren tar normalt bara några sekunder.

Utvecklingsmässigt är det ett speciellt fenomen, inte minst sett i ljuset av att alla hannar hos fåglarnas förfäder kräldjuren var utrustade med en penis (i vissa fall till och med två).

Inga kommentarer: