Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 15 mars 2011

Organen har utvecklats i en kapprustning.

Brennan upptäckte också att våldtäkter, ett fenomen som är relativt välkänt hos andfåglar och som kan medföra honornas död, är vanligt hos just de arter som har mycket stora könsorgan, och i synnerhet hos den argentinska kopparanden.


Alltsammans tyder på att det under evolutionens gång har förekommit ett slags kapprustning mellan de båda könen, och att vapnen har varit deras könsorgan. Hannarna vill naturligtvis försöka bli fäder till så många ungar som möjligt och samtidigt försöka hindra andra hannar från att få ungar.

Därför har deras könsorgan blivit längre och längre, så att de kan deponera sina sädesceller så långt inne i honan som möjligt och därmed så nära hennes ägg som det överhuvudtaget kan låta sig göras.

De många piggarna på könsorganet ser samtidigt till att ur honan skrapa ut sädesceller, som en eventuell tidigare parning med en annan hanne kan ha efterlämnat. Piggarna verkar också som en förankring, som gör det lättare för hannen att föra in sin penis i honans könskanal.

Honan leder i kampen
Honan vill också ha så många ungar som möjligt och med de starkaste och mest lämpade hannarna. Som medlem av en art där våldtäkter hör till dagordningen kan hon emellertid kontrollera vilka ­hannar hon parar sig med genom att utveckla allt mer försvårande hinder för hannens allt längre och mer komplicerade penis.

Om honan inte är intresserad av en viss hanne, kan hon styra hans penis in i en av de många sidogångarna i sin könskanal och på så sätt försäkra sig om att han spiller såväl sin tid som sina sädesceller. Eller så kan hon stänga till för honom genom att vrida sin könsöppning motsatt hans penis, så att han helt enkelt inte kommer in. Hur imponerande hannens organ än är, verkar det som om honorna nu ligger steget före i könskampen och har sista ordet i valet av gener till nästa generation.

Inga kommentarer: