Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 22 mars 2011

Saint Andrews. (Skottland)

Saint Andrews är en kuststad mellan Edinburgh och Dundee i Skottland, en kunglig burgh på regionen Fifes östra kust mot Nordsjön.


Staden, som fått sitt namn efter Skottlands skyddshelgon aposteln Andreas, har under närmare tusen år varit en viktig religiös ort och är också platsen för Skottlands äldsta universitet, University of St Andrews. St Andrews hade 16 680 invånare år 2008.

Idag är även St Andrews välbekant som golfens hemstad. Sitt epitet "golfens Mecka" har St Andrews fått tack vare den ärevördiga golfklubben Royal and Ancient Golf Club of St Andrews, grundat 1754 och idag sportens styrande instans, och de vackra St Andrews Links, världens äldsta golfbanor, förvärvade av staden 1894. Golfbanorna i St Andrews, som räknas till de bästa i världen, attraherar tillsammans med sandstränderna varje år turister i stora mängder.

Förmodligen bosatte sig de första människorna på platsen för dagens St Andrews för omkring 8000 år sedan och runt omkring staden finns många arkeologiska fyndplatser från bronsåldern. De första spåren av jordbruk har daterats till 1 500-500 f.Kr. och hundratals gravar har hittats från denna period. Romarna, vars närvaro i Skottland sträcker sig från [82 f.Kr.] till slutet av 300-talet e.Kr., etablerade flera läger i närheten, förmodligen därför att platsen ett viktigt piktiskt fäste.

I början av 700-talet konverterade den piktiske kungen Nechtan mac Derile till kristendomen som introducerats i Skottland av abbot Columba 200 år tidigare. En Culdee-kyrka fanns på platsen omkring 850 men enligt traditionen ska Kenneth, byn Kennoways skyddshelgon, ha grundat ett Culdee-kloster på platsen redan på 500-talet och uppfört en kyrka på klippan Lady's Craig som idag ligger under vatten vid St Andrews pir. Ruinerna efter Jungfru Marias lilla kyrka upptäcktes vid Kirkheugh 1860.

Enligt en legend sägs Sankt Regulus ha fört aposteln Andreas reliker till platsen och där fått ett stycke mark av den piktiske kungen Angus Macfergus. Innan denna händelse gav St Andrews dess nuvarande namn kallades orten Cennrigmonaid, Kilrymont (av gaeliska: Cill Rimhinn, ungefär: "kungabergets kyrka") eller Muckross. St Andrews var under hela medeltiden det självklara målet för många pilgrimer.

På 800-talet blev orten ett biskopssäte. 908 gick de skotska och piktiska kykorna samman och det kyrkliga primatet flyttades från Dunkeld. St Andrews biskopar kallade sig därefter Biskop av Alba (gaeliska för "Skottland") och Patrick Graham blev dess förste ärkebiskop (1466-1478). 1124 blev St Andrews en kunglig burgh.

Under Malcom III:s regering uppfördes den kyrka som sedan byggdes ut vid flera tillfällen men av vilken idag bara återstår St Rule's Tower (se nedan).
På 1500-talet var St Andrews en av de viktigaste hamnarna norr om viken Forth och lär ha haft 14 000 invånare.

Staden förföll dock efter engelska inbördeskriget och när författaren Daniel Defoe besökte staden rapporterade han att en sjättedel av staden låg i ruiner och att staden hade gått så hårt åt hamnen att den förmodligen aldrig skulle bli återställd.

Den ekonomiska och sociala återhämtning som biskop Richard Pococke beskriver i sin reseskildring 1760 tycks dock ha hållit i sig under hela 1800-talet.

St Andrews katedral byggdes utifrån regulärkanikernas priorskloster som grundats av biskop Robert (1122-1159). Ännu i slutet av 1600-talet stod många av klostrets byggnader kvar men idag återstår bara dess mur och valvgång, idag kallade "the Pends". Biskop Arnold (1159-1162) grundlade katedralen sedan St Regulus kyrka blivit för trång för församlingen. Av katedralen som började uppföras på 900-talet återstår idag bara det kvadratiska tornet, drygt 30 meter högt, och det lilla koret. På en stadsplan från 1530 finns bilder som antyder att katedralen flankerades av flera andra byggnader.

Byggnaden fullbordes under biskop Lamberton (1297-1328) och invigdes 5 juli 1318 genom en ceremoni i närvaro av kung Robert I. Innan branden 1378 hade kyrkan förutom det stora mittornet sex mindre torn varav två återstår i öst och ett i väst, alla omkring 30 meter höga. Kyrkan restaurerades 1440. Dess altare och bilder avlägsnades 1559 strax innan centraltornet gav vika och tog den norra muren med sig i fallet.

Sedan dess har den varit en ruin. Först fick resterna tjäna som byggmaterial åt andra byggprojekt men sedan 1826 har ruinen vårdats med stort pietet och kyrkans murar sticker idag upp ur gräsmattan. De delar som återstår, till lika delar normandiska och ungotiska, är den östra och västra gaveln, större delen av mittskeppets södra och transeptets västra murar.

På en klippig, vågbiten udde står de pittoreska ruinerna efter St Andrews slott. Förmodligen var det biskop Roger som lät uppföra det som ett befäst biskopsresidens i början av 1200-talet. Engelska trupper lyckades inta det vid flera tillfällen och sedan det återerövrats av den skotske regenten Andrew Murray 1336-37 förstördes det för att inte falla i fiendens händer igen. Vid seklets slut lät biskop Trail bygga om det till en massiv befästningen med vallgravar på de södra och västra sidorna. James I tillbringade en del av sin barndom i det under biskop Wardlaws beskydd och James III föddes på slottet 1445.

Från slottets fönster kunde kardinal Beaton bevittna bränningen av George Wishart framför porten 1546. Beaton själv mördades av protestanter på slottet samma år. Konspiratörerna i sin tur förlorade slottet till fransmännen som bl.a. tog John Knox till fånga. Några år senare lär ärkebiskop Hamilton reparera slottet i en mindre imposant och mindre massiv stil. 1656 hade det dock förfallit till den grad att kommunalfullmäktige beordrade att resterna skulle användas till reparationerna av piren.

Det som återstår idag är framför allt den del av den södra muren som omgärdar ett kvadratiskt torn, kallad bottle dungeon, "flaskhålan", en fängelsehåla som huggits direkt ur berget under det nordvästra tornet, samt kökstornet och den underjordiska gång som förfärdigades av ingenjörstrupper under belägringen 1546-47. Gången fylldes snart igen men grävdes ut igen på 1800-talet för att locka turister. Idag är slottet och dess omgivning en offentlig park.

Inga kommentarer: