Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 24 mars 2011

Hur länge håller digitala lagringsmedier?

Information som är lagrad digitalt håller inte så länge som man kanske tror och hoppas. Forskarna talar till och med om ”digital demens”, eftersom digital information är bräcklig, och en hårddisk till exempel ofta bara håller omkring fem år. Stötar, fukt och värme kan göra hållbarheten ännu sämre, men omvänt kan man också ha tur och få behålla en hårddisk i många år. Under alla omständigheter är det en god idé med backup av all viktig information.


Livslängen för USB-stickor antas vara tre–fem år, medan skrivbara CD-skivor klarar sig i cirka fem år. Två av de vanligaste lagringsmedierna, CD och DVD, antas kunna hålla i cirka 25 år. Osäkerheten beror på att vi saknar långtidserfarenhet. Därför grundar sig ofta uppskattningen av hållbarheten på försök med konstgjort åldrande, då man utsätter lagringsmediet för stora växlingar i fuktighet och temperatur.

I regel är det den beläggning som skyddar informationen som bryts ner först och ger upp. Det kan till exempel vara den hinna av plast som skyddar en DVD. Det finns dock CD och DVD med en särskilt långtidshållbar beläggning, som kanske kan skydda den digitala informationen i upp till 1000 år. Även om informationen är bevarad, är det långt ifrån säkert att den kan tas fram igen, eftersom det hela tiden kommer nya typer av lagringsmedier. Många datorer kan till exempel inte alls läsa disketter längre.

Den snabba tekniska utvecklingen ger bibliotekarier och arkivarier enorma problem, eftersom de gång på gång tvingas föra över informationen till nya och mer tillgängliga lagringsmedier – varje gång med risk för att information går förlorad. Utmaningen blir inte mindre i framtiden, eftersom vi dels anhopar digitala data i ofantliga mängder, dels packar dem tätare än någonsin på lagringsmedierna. En Blu-ray Disc kan sålunda innehålla fem gånger mer information än en traditionell DVD.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, mars 24, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)