Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 15 juni 2011

Arvika.

Arvika är en tätort i västra Värmland och centralort i Arvika kommun, Värmlands län.


Arvika ligger vid sjön Glafsfjorden, som har sjöförbindelse till Vänern. Järnvägen mellan Laxå och Charlottenberg-Oslo, Värmlandsbanan (tidigare kallad Nordvästra stambanan), passerar staden, liksom riksväg 61. Avståndet till norska gränsen är 43 km, till Oslo 170 km och till Stockholm 380 km.

Arvikabygden var bebodd så tidigt som på jägarstenåldern. Här finns Sveriges nordligaste förekomst av hällkistor. De talrika gravrösena på framträdande platser längs vattendragen tyder på en ganska tät befolkning under bronsåldern. Området kristnades enligt traditionen av den norske missionären Torgeir. Under medeltiden gick en av pilgrimslederna till Olav den heliges reliker i Trondheim förbi här.

På 1700-talet så kom det förslag om att anlägga ett större samhälle i västra Värmland. Det skulle vara en handelsplats som kunde undanröja dåvarande olägenheter vid förtullning och gränshandel. Det fanns två platser som man valde mellan: hemmanet Solbergs utäga i Arvika församling och traktens traditionella handelsplats Sulvik i Älgå församling. Valet föll på Arvika, sannolikt för att det aktuella området var obebott och billigt att köpa. Läget på sluttningen av Minneberg med utsikt över Kyrkviken och med tillgång till en bra hamn kan också ha spelat en roll.

Arvika fick sin första stadsplan 1811 på befallning av dåvarande kronprinsen, den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, sedermera kung Karl XIV Johan. Fram till 1821 kallades Arvika Oscarsstad, som en hyllning till den nye kronprinsens son Oscar (senare kung under namnet Oscar I). Orten klassificerades som köping fram till 1911 då den blev Arvika stad.
När Säffle kanal blev färdigbyggd 1837 blev Arvika en viktig hamn och även Sveriges innersta hamnstad med havsförbindelse och betydande sjöfart. När järnvägen anlades 1871 förvandlades Arvika från en oansenlig handels- och hantverksort till en blomstrande industristad.

Man har bland annat tolkat den fornsvenska betydelsen av namnet 'Arvika' till att betyda "åvikar" eller "åkrökar". En alternativ tolkning av -vika, är att det innehåller det vanliga vik, med syftning på Kyrkviken. Förleden Ar- är en fornsvensk genitiv av å.

År 1225 ska den norske konungen ha besökt "en bygd som heter Arvika" i Värmland, och år 1362 förekom "Arvika socken" i ett medeltida brev. På 1500-talet redovisades Arvika som ortnamn på en karta( Carta marina 1539), då bara en liten by.

Centrum ligger på Minnebergs södra sluttning vid Kyrkviken. Det var här som Oscarstad grundades år 1811 med 30 rutkvarter och ett torg vid båtbryggan vid Kyrkviken. Till en början utvecklades orten långsamt, men omständigheterna förbättrades något år 1837 när Säffle kanal byggdes och öppnade upp en farbar förbindelse till Vänern. När sedan Nordvästra stambanan stod klar 1871 inleddes en kraftig expansion, som varade i ett sekel. Stationshuset fick en monumental placering på båtbryggans plats söder om torget. Från stationen ser man ända till Trefaldighetskyrkan, som har ett dominerande läge högre upp längs Torggatan. De centrala kvarteren omges av de västra, östra och norra esplanaderna, som tillkom år 1880 för att möta kravet på brandsäkerhet i Kungl. Majts byggnadsstadga. Det kombinerade varmbadhuset och biblioteket i 20-talsklassicism uppfördes 1924 vid Storgatans västra ände. Det nya biblioteket, som stod klart år 1986, placerades lika iögonenfallande vid fonden av Kyrkogatan. Bebyggelsen är relativt tät, småskalig och varierad. Det finns fortfarande en hel del trähus bevarade från 1800-talet. Ett flertal borgarhus i sten från 1900-talets början, ger också karaktär åt stadsbilden.

Inga kommentarer: