Arvika är en tätort i västra Värmland och centralort i Arvika kommun, Värmlands län.
Arvika ligger vid sjön Glafsfjorden, som har sjöförbindelse till Vänern. Järnvägen mellan Laxå och Charlottenberg-Oslo, Värmlandsbanan (tidigare kallad Nordvästra stambanan), passerar staden, liksom riksväg 61. Avståndet till norska gränsen är 43 km, till Oslo 170 km och till Stockholm 380 km.
Arvikabygden var bebodd så tidigt som på jägarstenåldern. Här finns Sveriges nordligaste förekomst av hällkistor. De talrika gravrösena på framträdande platser längs vattendragen tyder på en ganska tät befolkning under bronsåldern. Området kristnades enligt traditionen av den norske missionären Torgeir. Under medeltiden gick en av pilgrimslederna till Olav den heliges reliker i Trondheim förbi här.
På 1700-talet så kom det förslag om att anlägga ett större samhälle i västra Värmland. Det skulle vara en handelsplats som kunde undanröja dåvarande olägenheter vid förtullning och gränshandel. Det fanns två platser som man valde mellan: hemmanet Solbergs utäga i Arvika församling och traktens traditionella handelsplats Sulvik i Älgå församling. Valet föll på Arvika, sannolikt för att det aktuella området var obebott och billigt att köpa. Läget på sluttningen av Minneberg med utsikt över Kyrkviken och med tillgång till en bra hamn kan också ha spelat en roll.
Arvika fick sin första stadsplan 1811 på befallning av dåvarande kronprinsen, den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, sedermera kung Karl XIV Johan. Fram till 1821 kallades Arvika Oscarsstad, som en hyllning till den nye kronprinsens son Oscar (senare kung under namnet Oscar I). Orten klassificerades som köping fram till 1911 då den blev Arvika stad.
När Säffle kanal blev färdigbyggd 1837 blev Arvika en viktig hamn och även Sveriges innersta hamnstad med havsförbindelse och betydande sjöfart. När järnvägen anlades 1871 förvandlades Arvika från en oansenlig handels- och hantverksort till en blomstrande industristad.
Man har bland annat tolkat den fornsvenska betydelsen av namnet 'Arvika' till att betyda "åvikar" eller "åkrökar". En alternativ tolkning av -vika, är att det innehåller det vanliga vik, med syftning på Kyrkviken. Förleden Ar- är en fornsvensk genitiv av å.
År 1225 ska den norske konungen ha besökt "en bygd som heter Arvika" i Värmland, och år 1362 förekom "Arvika socken" i ett medeltida brev. På 1500-talet redovisades Arvika som ortnamn på en karta( Carta marina 1539), då bara en liten by.
Centrum ligger på Minnebergs södra sluttning vid Kyrkviken. Det var här som Oscarstad grundades år 1811 med 30 rutkvarter och ett torg vid båtbryggan vid Kyrkviken. Till en början utvecklades orten långsamt, men omständigheterna förbättrades något år 1837 när Säffle kanal byggdes och öppnade upp en farbar förbindelse till Vänern. När sedan Nordvästra stambanan stod klar 1871 inleddes en kraftig expansion, som varade i ett sekel. Stationshuset fick en monumental placering på båtbryggans plats söder om torget. Från stationen ser man ända till Trefaldighetskyrkan, som har ett dominerande läge högre upp längs Torggatan. De centrala kvarteren omges av de västra, östra och norra esplanaderna, som tillkom år 1880 för att möta kravet på brandsäkerhet i Kungl. Majts byggnadsstadga. Det kombinerade varmbadhuset och biblioteket i 20-talsklassicism uppfördes 1924 vid Storgatans västra ände. Det nya biblioteket, som stod klart år 1986, placerades lika iögonenfallande vid fonden av Kyrkogatan. Bebyggelsen är relativt tät, småskalig och varierad. Det finns fortfarande en hel del trähus bevarade från 1800-talet. Ett flertal borgarhus i sten från 1900-talets början, ger också karaktär åt stadsbilden.
Centrum ligger på Minnebergs södra sluttning vid Kyrkviken. Det var här som Oscarstad grundades år 1811 med 30 rutkvarter och ett torg vid båtbryggan vid Kyrkviken. Till en början utvecklades orten långsamt, men omständigheterna förbättrades något år 1837 när Säffle kanal byggdes och öppnade upp en farbar förbindelse till Vänern. När sedan Nordvästra stambanan stod klar 1871 inleddes en kraftig expansion, som varade i ett sekel. Stationshuset fick en monumental placering på båtbryggans plats söder om torget. Från stationen ser man ända till Trefaldighetskyrkan, som har ett dominerande läge högre upp längs Torggatan. De centrala kvarteren omges av de västra, östra och norra esplanaderna, som tillkom år 1880 för att möta kravet på brandsäkerhet i Kungl. Majts byggnadsstadga. Det kombinerade varmbadhuset och biblioteket i 20-talsklassicism uppfördes 1924 vid Storgatans västra ände. Det nya biblioteket, som stod klart år 1986, placerades lika iögonenfallande vid fonden av Kyrkogatan. Bebyggelsen är relativt tät, småskalig och varierad. Det finns fortfarande en hel del trähus bevarade från 1800-talet. Ett flertal borgarhus i sten från 1900-talets början, ger också karaktär åt stadsbilden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar