Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 19 augusti 2009

Älvängen.

Älvängen är ett stationssamhälle och tätort i Starrkärr-Kilanda församling i Ale kommun. Samhället ligger vid E45 och Bergslagsbanan, även populärt kallad "BJ",
(nu Norge-/Vänernbanan) öster om Göta älv, drygt 3 mil nordost om Göteborg. Det geografiska läget med närhet till ön Tjurholmen i Göta älv, samt Grönån gjorde tidigt området till en lämplig plats för älvövergång och gränshandel. En tullstation inrättades vid Grönån på 1630-talet, och området hade strategisk betydelse under flera krig, exempelvis under Krabbefejden 1657.
Tätorten Älvängen är framvuxen kring en post- och järnvägsstation. Järnvägen var från början tänkt att konkurrera ut passagerartrafiken på
Göta älv, men lyckades ej konkurrera ut de billigare, men mycket långsammare båtarna. När Statens järnvägar övertog linjen hördes missnöjesyttringar bland ortsbefolkningen. Järnvägsstationen, som öppnades 1886, lades ner 1970 men öppnades igen 2004.
Före 1823 fanns ingen bebyggelse i Älvängen. Då använde bönderna i Utby, Starrkärr och Svenstorp ängarna vid älven. Där fanns bördiga betesmarker med god vattenförsörjning, vilket gjorde att kreatur kunde vistas där utan tillsyn hela sommaren. Det var enskiftet som medförde att området började bebyggas av gårdar, som flyttades från Utby, Starrkärr och Svenstorp. I och med att utmarker förvandlades till inägor lades också grunden till det blivande samhället Älvängen. Industrin började så småningom också breda ut sig i älvdalen.
Här låg P A Carlmarks repslageri, vilket gick i konkurs våren 2003, som flyttade hit 1917 från Åmål i Dalsland där det startats 1848. Den gamla repslagarbanan togs 1996 över av Repslagarmuseet. Till slutet av 1980-talet låg en av Wicanders korkfabriker här.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, augusti 19, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)