Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 19 augusti 2009

Torshälla.


Torshälla är en tätort och en kommundel i Eskilstuna kommun.

Torshälla erhöll stadsrättigheter av kung Birger Magnusson redan 1317. Det gör Torshälla till en av Sveriges äldsta städer.

Orten har dock funnits mycket längre än så. Den äldsta delen av Torshälla kyrka är från 1100-talet.
Torshälla växte fram som en hednisk kultplats långt tidigare än 1100. Namnet Torshälla anses kunna härledas från "Tors harg" (som även den lokala idrottsplatsen heter idag) och det torde betyda "Tors offerplats". Den kan ha legat antingen där kyrkan nu är belägen eller på Klockberget ovanför. Staden ligger vid de första fallen innan Torshälla/Eskilstunaåns mynning ut i Mälaren och har därför historiskt sett utgjort en strategisk och viktig plats för utförsel av allehanda produkter sjövägen. I kyrkan förvaras en fragmentarisk runsten. Den stympade inskriften har följande lydelse: "...resa (stenen) efter Kakr (sin) dugande make".

På Husberget, öster om fallet, finns rester i marken efter en borganläggning. På denna utfördes under åren 1986-1989 arkeologiska undersökningar, ledda av Hans A Lidén från Historiska museet. Rika fynd av bl a ett 40-tal armborstspetsar visar att heta strider torde ha stått kring denna försvarsanläggning. Borgen har troligen anlagts i slutet av 1200-talet eller en bit in på 1300-talet. Den har vid ett par tillfällen härjats av bränder men återuppförts. Ett fynd av en brakteat, präglad mellan 1363 och 1389, anses beteckna borgens definitiva undergång.
Också på Holmberget, beläget söder om Husberget, har fynd gjorts som tyder på att även detta berg har varit befäst. Så har också varit fallet med Nybyberget, intill Nybyån och väster om staden.

Enligt analyser av kol från de undre lagren av den omgivande vallen torde denna borg ha uppförts under senare delen av 1300-talet eller början av 1400-talet. Några konkreta spår av den medeltida stadsbebyggelsen kring kyrkan, väster om ån, har tidigare inte kunnat påvisas. I samband med arbeten för fjärrvärmeledningar i en av gränderna år 2005 framkom dock vid en arkeologisk undersökning ett kulturlager, som genom C14-metoden visade sig ha tillkommit mellan 1250 och 1400 e Kr.

I sann nationalromantisk 1890-talsanda uppfördes på Holmberget ett slags offeraltare i hednisk stil för att hylla "stadens vikingaarv". Staden var under lång tid betydligt viktigare än systerstaden Eskilstuna. Inte förrän den stora branden 1798 drabbade Torshälla gick Eskilstuna om som den större och dominerande staden. Städerna ligger mycket nära varandra (7 kilometer) och detta har under 1970 och 1980-talet inneburit att nästan all handel har centrerats till Eskilstuna.
Torshälla hade under sin storhetstid en stor handelsflotta och var av ytterst stor betydelse för utförsel av produkter från Mälarstäderna.

Inga kommentarer: