Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 13 augusti 2009

Västervik.

Västervik är en tätort (stad) och centralort i Västerviks kommun i Kalmar län.
Västervik brukar kallas för "Ostkustens pärla" och är en sjöstad som numera besöks av många turister. I Stegeholms slottsruin arrangeras varje sommar Visfestivalen, som under många år arrangerats av den tidigare Hootenanny Singers-medlemmen Hansi Schwarz. I Västervik finns en av Sveriges största semesteranläggningar, Lysingsbadet. Västervik låg ursprungligen längst in i Gamlebyviken, där tätorten Gamleby i dag är belägen. Redan 1275 omtalades Västervik som stad men flyttades 1433 till sitt nuvarande läge vid Gamlebyvikens mynning. Gamleby förlorade efter ett och ett halvt sekel sina stadsrättigheter och kallades länge gamla Västervik, senare den gamla byn vilket blev Gamleby. År 1433 hade nämligen Erik av Pommern, som då var Sveriges konung, beordrat borgarna i Västervik att slå sig ner närmare havet, där Västervik nu ligger, i skydd av Stegeholms slott.
1517 härjade danskarna i Västervik men staden gynnades då av Gustav Vasa, som lät anlägga ett skeppsvarv 1548. Staden höll sig utanför Dackefejden och Gustav Vasa lät därför skona staden från de hårda eftergifter som drabbade övriga Småland efter kriget. Trots nya danska härjningar 1612 och 1677 blomstrade Västervik som stapelstad med en växande export av järn från bruken i Tjust och sågade trävaror från ett skogrikt uppland. Under frihetstiden anlades flera manufakturer och ett nytt varv, och borgerskapet tog i det följande starka intryck av den blomstrande bruks- och herrgårdskulturen i Tjust.
Västervik hade år 1800 en folkmängd på 2 985 personer och ökade fram till 1880 till 6 189 för att på grund av industrialisering fram till 1920 utgöra 11 889. Järnvägsbyggen till Hultsfred, Norsholm och Vimmerby 1879-1906 påverkade befolkningsökningen. Järnvägarna byggdes smalspåriga, vilket på sikt blev hämmande. Efter en nedgång 1920-1940 ökade folkmängden för att 1970 uppgå till 20 577 invånare. Staden blev ett säte för arbetarrörelsen, och under första världskrigets slutskede 1917-1918 bildades arbetarråd som höll på att ta över kontrollen över hela staden. Skeppsvarv, pappersbruk, fiske, spikfabrik, stenhuggerier, tändsticksfabrik, mekaniska verkstäder m.m. blev basen för stadens industri.
Västervik var 1863-1970 säte för Kalmar läns norra landsting, vars tillkomst speglar en gammal motsättning mellan Västervik och Kalmar som centralorter för länets norra respektive södra del.
Västervik tillhör Linköpings stift och invånarna har länge känt samhörighet med både Småland och Östergötland. I Västervik talas en dialekt som i hög grad liknar de dialekter som talas i Östergötland. Man kan även säga att det talas en kustsmåländska.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, augusti 13, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)