Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 18 februari 2010

Hornstull.

Hornstull är ett område på västra Södermalm i Södermalms stadsdelsområde i Stockholm. Officiellt är Hornstull idag namnet på den korsning där Hornsgatan och Långholmsgatan möts. Hornstull hör till Högalids församling. Den västligaste delen av Södermalm hade sedan medeltiden (1422) kallats Horn, ett namn som med största sannolikhet syftade på Åsöns spetsiga västra udde. När sedan stadstullen förlades till området i samband med byggandet på 1660-talet av en flottbro över till Liljeholmen kom den naturligt nog att kallas Horns tull, ett namn som snart kom att skrivas ihop och överleva tullens avskaffande 1811.
Från Hornstull går denna flottbros moderna efterföljare Liljeholmsbron söderut. Vid nuvarande Bergsundsgatan/Bergsunds strand låg fram till början av 1800-talet en infart till Stockholm där stadstull togs upp. Även Västerbron, som sedan 1935 sträcker sig norrut mot Kungsholmen, har sitt ena fäste här. Strax väster om Hornstull ligger Reimersholme och strax norr Långholmen. Nere vid Liljeholmsviken ligger Liljeholmsbadet. I området låg från 1419 Horns tegelbruk fram till 1600-talet, ett för Stockholm mycket viktigt tegelbruk, och senare bedrevs här också omfattande tobaksodling. Med industrialiseringen på 1800-talet kom de mekaniska verkstäderna och varven att bli de stora arbetsplatserna i området, något de förblev fram till mitten av 1900-talet.
Lignaområdet kom att bli ett av Södermalms sista småskaliga industriområden (jämför Lugnets industriområde). Området, som var beläget mellan Hornsgatan, nuvarande Zinkensdamms koloniområde, Årstaviken och Tantolundens västra bergsluttning, växte successivt fram med industrier utmed Södra Stambanans gamla sträckning mot Liljeholmen. Mitt i detta uppfördes Stockholms stads arbetsinrättning 1902–1905 med ursprungligen plats för 1 432 intagna. Den kasernliknande anläggningen, som senare namnändrades till vårdhemmet Högalid, stängdes i slutet av 1960-talet efter mycket hård kritik om vanvård och misshandel av de intagna. Byggnaderna revs 1971, och området utlades därefter till parkmark. De totalt nio huskropparna i kvarteret Drakenberg tillkom i slutet av 1960-talet. Ungefär samtidigt försvann även industriområdet, och idag kallas området Drakenbergsparken/Drakenbergsområdet.
Hornstull var tidigare, liksom exempelvis Fridhemsplan och i någon mån Västerbroplan, en stor knutpunkt för spårvagnar och bussar och hade därigenom ett torgliknande folkliv, där numera och på ett mindre utrymme annan trafik dominerar bilden.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, februari 18, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)