Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 28 februari 2010

Nord-Pas-de-Calais. (Frankrike)

Nord-Pas-de-Calais (nederländska: Noord-Nauw van Kales) är den nordligaste regionen i Frankrike. Området tillhörde tidigare Nederländerna, och inlemmades i Frankrike 1713. Regionhuvudstad är Lille.
Regionen kallas ibland ”franska Nederländerna” (Pays-Bas français) eller ”övre Artois” (Hauts-de-l’Artois). Dess historiska centrum var staden Douai. Nord-Pas-de-Calais består av departementen Nord och Pas-de-Calais; historiska områden som ingår i regionen är Artois och Flandern. I norr och väster gränsar regionen mot Engelska kanalen, i söder mot regionen Picardie och i nordöst mot Belgien.
Viktigare städer är Lille, Valenciennes, Lens, Douai, Béthune, Dunkerque, Maubeuge, Calais, Boulogne-sur-Mer, Arras och Cambrai.
Landskapet är huvudsakligen lågland, och genomströmmas av flera floder.
Eftersom regionen historiskt tillhört andra historiska områden, finns en betydande flamländsk minoritet, som talar flamländska, pikarder som talar pikardiska. Nord-Pas-de-Calais har varit bebott sedan förhistorisk tid, och har erövrats i tur och ordning av belgiska stammar, romare, franker, britter, spanjorer och nederländare, tills det blev en del av Frankrike. Under 300-talet var området en romersk militärbas varmed det uppstod en romansk-germansk språkgräns mitt i regionen, som varade till 700-talet, men som ännu är märkbar i ortnamn.
Under medeltide tillhörde Pas-de-Calais grevskapena Boulogne och Artois, medan Nord tillhörde grevskapena Flandern och Hainaut. Boulogne, Artois, och Flandern var län under franska kronan, och Hainaut tillhörde Heliga romerska riket av tysk nation. Calais däremot tillhörde England 1347 till 1558. Bortsett från Calais hamnade hela regionen på 1400-talet inom hertigdömet Burgund. Så småningom ärvdes regionen av huset Habsburg.
Under krigen mellan Frankrike och Spanska Nederländerna som utspelades under en stor del av 1600-talet, hamnade regionen i skottlinjen. Vid dessa krig erövrade Frankrike regionen successivt vid flera fredsfördrag och slutligt 1713. Den nuvarande departementsbildningen, som utgör regionens grund, bildades vid franska revolutionen 1789.
Industrialiseringen tog fart under 1800-talet, och gav regionen dess ekonomiska förutsättningar. Under de båda världskrigen ödelades dock stora centrala delar av regionen. Första världskriget drabbade Nord-Pas-de-Calais hårdast av alla områden i Frankrike. Tyskarna använde regionen som bas för missiler och luftvapnet vid andra världskriget, varmed de blev flygbombade av de allierade.

Upplagd av Bengt kl. söndag, februari 28, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)