Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 20 februari 2010

Vreta Kloster.

Vreta kloster grundades som ett benediktinskt nunnekloster förlagt till nuvarande Vreta klosters socken och församling i Östergötland. Idag återstår en delvis rekonstruerad ruin och klosterkyrkan, Vreta klosters kyrka. Klostret grundades omkring 1100 av kung Inge den äldre och drottning Helena på uppmaning av påven och är det äldsta kända i Sverige. Det konverterades till ett nunnekloster inom cistersienserorden år 1162 då kung Karl Sverkersson upplät Vreta kungsgård till kloster. Kungens syster Ingegerd blev klostrets första abbedissa och styrde det framgångsrikt under 40 år. Med kungsgården följde också den bredvidliggande kyrkan och markområden. Kungsgården var från början ett oansenligt trähus med eldstad i mitten av rummet. Nunnorna började på en större byggnad, men fick flera gånger börja om efter ett antal eldsvådor. Den påvlige nuntien Vilhelm av Sabina besökte Sverige i mitten av 1200-talet. Av honom fick nunnorna tillåtelse att uppbära avlat. Byggnaden stod färdig 1289 och invigdes i närvaro av Magnus Ladulås. Genom rika gåvor från många välgörare blev klostret ett av de mest distingerade i Sverige.
År 1527 kom reformationen, och 1529 gavs den sista abbedissan, Sigrid Botholfsdotter, tillstånd att lösa ut klostret som flickskola, en funktion det sedan länge hade. År 1533 hyrdes klostrets egendomar ut av Gustav Vasa, som också konverterade klosterkyrkan till en luthersk sockenkyrka. Den sista abbedissan dog 1538, men det fanns fortfarande nunnor i Vreta 1562; de sista två nunnorna dog 1582, då klostret alltså slutgiltigt upphörde.
Klosterbyggnaderna grävdes delvis ut 1916-1926 och betydande ruiner finns nu synliga norr om den helt bevarade klosterkyrkan, som restaurerades 1914-1917. Fynd från utgrävningarna, inklusive en unik vattenledning i trä, finns i museet på platsen.
Den enda byggnad som återstår av Vreta kloster är det välbyggda spannmålsmagasinet (närmast ned i vänstra hörnet på bilden av klostermodellen). De andra byggnaderna, som bara finns kvar som rester, grupperade sig runt en gård. I klostret fanns dormitorium och refektorium. Cellerna i ett cistercienserkloster var något större än i andra ordnar. Cisterciensernunnorna hade nämligen rätt att sova i en annan dräkt än den de bar på dagarna och plats måste därför finnas i cellen för att de skulle kunna klä sig. Stenarna i refektoriet användes för övrigt till att bygga upp tornet i Linköpings domkyrka.
Askeby kloster i närheten av Linköping, Riseberga kloster i Närke och Solberga kloster på Gotland är dotterkloster till Vreta.

Upplagd av Bengt kl. lördag, februari 20, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)