Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 9 februari 2010

Byggnader i Vaxholm.

Kastellet: Vid Västerås riksdag 1544, under Gustav Vasas tid som Sveriges kung (1523-1560) togs beslutet att ön Vaxholmen skulle befästas, till skydd för inloppet till Stockholms centrala delar sjövägen och för att man skulle kunna visitera och utkräva tull av inpasserande fartyg. 1548 byggdes den första befästningen som bestod av ett enkelt blockhus i trä på en plats som kungen Gustav Vasa själv utsett. Under Johan III:s tid ersattes blockhuset med ett runt stentorn. 1604 tillkom ytterligare förstärkningar och 1612, samma år som fästningen hejdade ett danskt anfall, förstärktes "Vaxholms hus" med vallar och en del andra försvarsverk runt tornet. Under de två följande seklen påbörjades ett antal förstärkningar och utbyggnader varav många aldrig slutfördes. Anläggningen användes under denna tid mestadels som tullstation. Under de omfattande rysshärjningarna på ostkusten 1719 blev fästningen attackerad av ryska galärer som bemöttes av ett starkt bombardemang från fästningen och örlogsfartyg som tillsammans med bomstängslen spärrade farleden till Stockholm. Stockholmseskadern bestående av fyra linjeskepp, fem fregatter och tolv galärer skulle blockera leden och därmed utgöra ett betryggande försvar av huvudstaden. Ryssarna gav sig iväg och gjorde inga mer försök att inta Stockholm. I februari 1808 gick ryssarna över gränsen till Finland och genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträddes Finland och Åland till Ryssland. Detta ökade fästningens strategiska betydelse igen, och 1833 påbörjades en total ombyggnad som kom att ge fästningen dess nuvarande utseende. Denna ombyggnad var helt genomförd 1863 men under tiden hade de tekniska landvinningarna inom artilleriet gjort fästningen föråldrad, 1872 gjordes ett prov där pansarbåten Hildur med sina moderna kanoner sköt igenom en av murarna. Samtidigt hade de allt större fartygen vuxit sig för stora för Kodjupet och vägen förbi fästningen, varför man muddrade det försänkta Oxdjupet och byggde Oskar-Fredriksborg vid den nya farleden. Vaxholms fästning tappade därefter gradvis sin militärstrategiska betydelse.
Fästningen användes under 1700- och 1800-talen som fängelse. Några av de inlåsta var "stortjuven" Jacob Guntlack och generalen Georg Carl von Döbeln. Fästningen har fått agerade sjörövarfort i filmatiseringen av Pippi Långstrump.
Fästningen innehåller idag Vaxholms fästnings museum med utställningar om bland annat Sveriges kustförsvar under 500 år, livet i fästningen förr, fängelsehålorna och beredskapen i skärgården under Andra världskriget.

Inga kommentarer: