Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 9 februari 2010

Mainecoon.

Maine coon är en raskatt med amerikanskt ursprung. Maine coonen är en robust och storväxt kattras. De utvecklas långsamt och är inte färdigvuxna förrän i femårsåldern. Honorna brukar väga runt 3,5-6 kg och hanarna 5-8 kg, men det finns större exemplar. Katten utvecklades i det hårda klimatet i nordöstra USA. På grund av det tuffa klimatet där var det bara de starkaste och största jägarna som kunde överleva. Den har stora ögon och öron och ser och hör sina byten bra. Tassarna är stora, runda och välpälsade och kan fungera som snöskor och svansen är lång och yvig så att katten kan svepa den runt sig under kyliga nätter. Den har även kortare päls på huvudet, skuldror och ben för att förhindra tovor. Rasen ska också ha tofsar på öronen, vilket ju är vanligt bland vilda kattdjur (såsom exempelvis lodjur). En egenart hos Maine Coonen är att de ofta har polydaktyli, det vill säga att de har fler tår än vanligt på tassarna. Det är fortfarande ganska vanligt i USA, trots att de flesta kattorganisationer inte tillåter avel av polydaktiska katter. Inom vissa IDP klubbar krävs intyg på att katten inte har polydaktyli innan katten får användas i avel. Till sättet sägs maine coonen vara rätt hundlik; de vill alltid vara med överallt och se vad den övriga familjen har för sig. Det är ganska vanligt att de skaffar sig en "favorit"matte/husse som den tyr sig extra till, men de är i allmänhet snälla och trevliga mot alla. En maine coon har ofta lätt att komma överens med andra djur, både hundar och andra katter. Ett roligt särdrag hos maine coonen är att den förutom det vanliga jamandet ofta använder sig utav ett kvittrande "brrrp", vilket man ofta hör när de är busiga eller då de är ömhetstörstande och vill ha kontakt. Maine coonen har ofta en förkärlek till vatten och leker gärna med vattenskålen. Maine coon anses vara den första kattrasen från Amerika. Man vet inte riktigt hur rasen uppkom men det finns många myter kring det. En av de vanligaste är från Maine och går ut på att katten uppstått genom parning mellan katt och tvättbjörn (racoon på engelska, därav namnet). Detta trodde man på grund av storleken på katterna och deras stora, yviga svansar. En annan mycket omstridd skröna är att den franska drottningen Marie Antoinette hade dessa katter som husdjur under den franska revolutionen och valde att skicka dem i en båt till amerika för att de skulle slippa undan revolutionen. Troligare är att katten uppkom genom naturliga korsningar mellan långhåriga katter som sjömän fört med sig till Maines hamnar och engelska katter som nybyggarna tog med sig på 1600-talet, skandinaviska eller ryska katter samt korthåriga amerikanska huskatter.
År 1986 registrerades den första maine coonen inom SVERAK, men det dröjde till år 1989 innan den första maine coon-kullen föddes i Sverige. Idag har den blivit en av våra mest populära raser och det registreras drygt 1120 (år 2007) nya maine coons i SVERAK varje år. Inom IDP sverige registrerades över 200 maine cooner 2007.
Under rasens tidiga år var det bara de brunagoutifärgade katterna som fick kallas maine coon, katter med andra färger och utteckningar kallades gemensamt för maine shag. Idag är så gott som alla färger, inklusive färger med vitt, tillåtna. Undantag är maskade mönster samt choklad, lila, kanel och fawn.

Inga kommentarer: