Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 19 april 2010

Iller.

Illern (Mustela putorius) är ett litet mårddjur. Putoris betyder "illaluktande" på latin och syftar på det sekret som illern, likt alla mårddjur, utsöndrar från sina analkörtlar.


Illern blir mellan 30 - 46 cm lång (hanen), 29 - 36 cm (honan). Vikten är 0,5 - 1,5 kg (hanen), 0,45 - 0,8 kg (honan). Den har en mörkbrun päls med ljusare underull, som ger den ett karakteristiskt, skimrande utseende. På främre delen av huvudet har den ett ljust område, med en mörk mask kring ögonen. Öronen har ljus kant. Teckningen har stora geografiska variationer.

Alla i familjen Mustelidae har doftkörtlar för revirmarkering och försvar. Illern sprayar inte som skunken, utan lämnar doftmärken i sitt område och skapar en kraftig stank när den blir rädd.

I Skandinavien finns den i södra Sverige med en spridning upp till Svealand, i sydöstra Norge, hela Danmark med undantag av Bornholm och några mindre öar samt södra Finland. I övrigt är den utbredd i större delen av Europa med undantag för de nordligaste och sydöstligaste delarna. På Brittiska öarna finns den endast i Wales. Den saknas i stort sett på Medelhavsöarna.

Illern återfinns i närheten av bebyggelse eller i fuktiga miljöer som vattendrag och våtmarksområden. Den är dock inte bunden till vatten. Illern bor gärna i gryt precis som rävar, antingen färdiga gryt som den övertagit från rävar eller kaniner, eller i egengrävda bon. Bona är vanligtvis försedda med en särskild, avgränsad latrin. Den kan dock nöja sig med en daglega i en grop i marken eller under någon byggnad.

Illern är främst ett skymnings- och nattdjur, även om den ibland kan iaktas mitt på dagen. Den rör sig vanligtvis hoppande. Den är en dålig klättrare och simmar inte gärna. Likt alla mårddjur är den mycket nyfiken. Parningstiden sträcker sig mellan mars och juni. Efter omkring 40 dagars dräktighet föder honan 2-12 (vanligtvis 5-10) ungar. Den kan fånga djur upp till en kanins storlek; den normala födan är kaniner, smågnagare, grodor, insekter, reptiler och fåglar. Den kan också tillfälligt äta små mängder bär och annan växtföda.

Upplagd av Bengt kl. måndag, april 19, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)