Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 28 oktober 2009

Glanshammars härad.

Glanshammars härad var ett historiskt härad i den nordöstra delen av landskapet Närke. Häradet omfattade den nordöstra delen av nuvarande Örebro kommun i Örebro län samt en mindre del av Arboga kommun i Västmanlands län. Det saknade köpingar och municipalsamhällen, men den största tätorten är numera Glanshammar belägen 15 km öster om Örebro. Den totala arealen mätte drygt 357 km² och befolkningen uppgick år 1907 till 7 430 invånare, vilket idag sjunkit väsentligt till c:a 3 000 invånare. Glanshammars härad var en del av Östernärkes domsaga och Örebro fögderi, men utgjorde ett eget tingslag t.o.m. år 1903.
Glanshammar härad var beläget längs sjön Hjälmarens norra strand med sjön Väringen i norr. Området är relativt höglänt beläget på högplatån Käglan som skiljer slättbygderna i landskapet Närke från mälarbygderna i Västmanland från varandra. Platån stupar brant ner mot Arbogaån i norr med sluttar svagare gentemot sjön i söder, och når c:a 50 km bredd mellan Arboga i öster och Örebro i väster. I nordsydlig riktning löper Äverstaån som mynnar i Hjälmaren söder om samhället Glanshammar. Området är relativt skogsbevuxet jämfört med slättbygderna i såväl väster som öster, men jordbruksproduktionen har traditionellt ändå varit stark. Här och var återfinns urkalksten i dagen, vilket främjat marmorbrytning. Glanshammars härad gränsade i väster mot Örebro härad och i norr mot Fellingsbro härad. I öster låg Åkerbo härad i Västmanlands län. Slättbygderna i landskapet Närke befolkades tidigt vilket många fornlämningar vittnar om. Namnet härrör ursprungligen från namnet på dess invånare närborna vilket kan härledes till Närsundet i området kring Kvismare kanal sydost om Örebro. Närborna var således de som bodde vid sundet. Under 1300-talet hade landskapet ungefär samma utsträckning som idag, och utgjorde en egen lagsaga med egen lagbok. Namnet Glanshammar kommer av glan med betydelsen öppning eller ljusning och efterledet -hammar med betydelse stenig höjd eller backe, vilket i det närmaste kan sägas beskriva naturförhållandena i området. Häradet gick dock under medeltiden under sitt gamla namn Edmada härad vilket troligtvis syftar till den ursprungliga tingsplatsen. Denna kom sedermera att förläggas till gästgivaregården i Glanshammar, där den låg kvar till en bra bit in på 1900-talet då den flyttades till Örebro.
Glanshammar utgjorde under 1000-talet centrum för hela bygden norr om sjön Hjälmaren, och arkeologiska fynd runt Glanshammars kyrka pekar på att här kan en av de första kyrkorna i hela Närke ha legat, även om dagens kyrka med största sannolikhet tillkommit under 1100-talet. Det s.k. Hasslefyndet från socknen pekar dock på bosättningar av betydligt äldre datum. Vid Hjälmarens strand söder om samhället Glanshammar fanns en s.k. husby, vilket gör den till en av de västligast belägna sådana, och fynd från platsen tyder på en imponerande bosättning som tillkommit under folkvandringstiden eller kanske ännu tidigare. På Kägleholmsön i sjön Väringen återfanns även landets västligaste tunaort, vars namn pekar på en roll som gammal handelsplats eller liknande. Platsen var i sådana fall strategiskt vald, då Järle- och Dylteån med förbindelser till bergslagstrakterna mynnar i sjön som i sin tur avvattnas via Arbogaån som står i förbindelse med Mälaren. Tidigt fanns även en hel del järnhantering i närområdet, och även inom häradet och även kring Husby finns spår av hantering av järn från 600-talet fram till tidigt medeltid. Spår av silverbrytning från området kring Glanshammars kyrka finns och marmorbrytning har bitvis nått industriell skala, särskilt under 1900-talet.
Glanshammars Tuna kom under Gustav Vasas tid att byta namn till Kägleholm och på platsen började greven och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie uppförandet av ett ståtligt slott. Byggnaden härjades dessvärre av en brand år 1712 och sedan dess återstår endast ruiner. Bland andra gods i häradet märks bl.a. Esplunda och Myrö herrgårdar i Rinkaby socken. Knappt en mil söder om sjön Väringen passerade den medeltida Eriksgatan som löpte genom häradet från Nasta nordväst om Glanshammar till Oppboga bro vid Arbogaån utanför samhället Fellingsbro på sin väg mellan Örebro och Arboga. Längs med denna återfinns flera runstenar t.ex. den s.k. Nastastenen, men sådana återfinns även på andra håll, t.ex. Kung Sigges sten i Götlunda socken.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, oktober 28, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)