Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 28 oktober 2009

Oslo. (Norges huvudstad)

Oslo, tidigare känd under namnet Kristiania (äldre stavning Christiania), är Norges huvudstad och administrativt är Oslo by ett eget fylke, "byfylke" med 580 229 invånare. Tätorten Oslo omfattar den sammanhängande bebyggelsen i och runt staden och hade 856 915 invånare 2008. Stadens rötter kan spåras tillbaka till tiden runt år 1000 och blev huvudstad 1299. Efter en tredagars brand 1624 blev staden flyttad ett litet stycke västerut och nyanlagd under namnet Christiania, medan det ursprungliga Oslo behöll sitt namn som ett område utanför staden. I och med utvidgningen av staden 1859 blev förstaden Oslo införlivad i Christiania, som från 1925 benämndes Oslo. Staden ligger längst in i Oslofjorden.
Centrala Oslo omges av skogtäckta åsar i nordväst, norr, nordost och sydost, mest känt är det stora skogsområdet norr om staden, Nordmarka. Åsarna ger Oslo en vacker inramning och fina förutsättningar för skidåkning och annat friluftsliv. Ett antal öar i Oslofjorden ingår i kommunen, bland annat Hovedøya.
Oslo präglas av sina tre vattendrag som genom tiderna har hjälpt till att utveckla bosättning, lantbruk och industri:
Lysakerelva utgör gräns mot Bærum i väster
Akerselva rinner upp i Maridalsvannet i Nordmarka och rinner ut i Bjørvika. Traditionellt har Akerselva utgjort en gräns i såväl psykologisk, geografisk som socioekonomisk mening mellan stadens välmående västra delar och de fattigare östra delarna. Akerselva är ca. 10 kilometer. Fallhöjden beräknas till 150 meter. Över älven leder 23 broar. Av dessa är 14 vägbroar. Resten är mindre övergångar för fotgängare och cyklister. Det finns 20-talet vattenfall. Akerselva var den enskilt viktigaste förutsättningen för stadens tidigaste industrialisering. På dess stränder etablerade sig vattenkraftberoende industrier under 1800-talet som Nydalens Compagnie, Christiania Spigerverk, Bjølsen valsemølle och Hjula væveri. I det post-industriella Oslo fungerar områdena kring älven som park och rekreationsområde. Många av industribyggnaderna står kvar, ombyggda för en ny tids behov. Ett spektakulärt projekt var ombyggnaden från kornsilo till studentlägenheter vid området Kuba.
Alnaelva (även Loelva) är stadens tredje och östligaste vattendrag och vid vars utlopp staden grundades.
Grannkommunerna är i väst Bærum, i norr Ringerike, Lunner och Nittedal, i öst Skedsmo och Lørenskog, och i söder Ski, Oppegård och Nesodden.

Oslo blev enligt Snorres kungasaga grundat ca år 1048 av kung Harald Hårdråde. I slutet av århundradet blev Oslo biskopssäte. Nyare arkeologiska utgrävningar har påvisat kristna gravar från före år 1000, och detta gjorde att Oslo kunde fira sitt 1000-årsjubileum år 2000. Staden låg vid utloppet av floden Alna. Vad namnet Oslo kommer av är omstritt, men lo i Oslo betyder i alla fall slätt eller äng. Eftersom man förr i tiden skrev 'Ásló' skulle Os betyda ås eller gud som i asatron. Därmed skulle Oslo kunna betyda ungefär slätten vid åsen eller gudarnas slätt.
Oslo blev Norges huvudstad omkring år 1300 under Håkon V Magnussons tid som kung. Han anlade Akershus fästning och gjorde den till sitt residens. Osloborna drev framgångsrik handel, men blev efter hand utkonkurrerade av Hansan. Under 1500-talet hämtade sig osloköpmännen från Hansans dominans, och sjöfart och trävaruhandel byggdes ut. Under unionstiden med Danmark förlorade staden sin status som huvudstad och stagnerade ekonomiskt. Efter en stor ödeläggande brand år 1624 flyttades staden till motsatta sidan av Bjørvika och byggdes av sten enligt krav från kung Christian IV. Samtidigt döptes staden om till Christiania (från 1877 Kristiania). Christiania blev åter huvudstad år 1814, då unionen med Danmark upplöstes. Stortinget beslutade 11 juli 1924 att byta tillbaka till det ursprungliga namnet. Namnbytet skedde den 1 januari 1925.
Den tidigaste stadskärnan låg kring utloppet av Alna, det område som i dag kallas Gamlebyen. Christiania after 1624 flyttades västerut och låg nordväst om Akershus fästning. Genom århundradena har stadens centrum flyttat ytterligare västerut och kulminerade 1860—1950 med offentliga byggnader från Stortinget till Slottet längs med Karl Johans gates västra sida och med Rådhuset nere vid hamnen (byggt 1950).
1800-talet blev en tid med stor expansion för staden, och många offentliga byggnader byggdes – Slottet, Universitetet, Stortinget, Nationaltheatret och många fler. Tillväxten fortsatte något långsammare under 1900-talet. Många av de centrala stadsdelarna blev utbyggda i slutet av 1800-talet, när industrialismen fick folk att lämna landsbygden och ta sig till städerna. Stadsdelar som byggdes då är till exempel Grünerløkka och Homansbyen.

Inga kommentarer: