Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 5 april 2010

Nordkorea.

Nordkorea, officiellt Demokratiska folkrepubliken Korea, är en republik i östra Asien, omfattande den norra halvan av Koreahalvön.


I söder gränsar Nordkorea till Sydkorea, i norr till Kina och genom en smal sektion till Ryssland. Landet kallas lokalt vanligen för Pukchosŏn (hangul: 북조선; hanja: 北朝鮮; "Norra Chosŏn"). I Sydkorea används olika namn, vanligen Pukhan (hangul: 북한; hanja:北韓; "Norra Han").

Nordkorea bildades när Korea skulle rekonstrueras efter den japanska ockupationen under andra världskriget. Kommunistiska och nationalistiska strömningar som polariserade norra respektive södra halvan gjorde att två republiker utropades 1948, det kommunistiska Nordkorea och det nationalistiska Sydkorea, som båda gjorde anspråk på att representera det koreanska folket. Konflikten ledde till Koreakriget (1950-1953) mellan de två koreanska republikerna och som formellt ännu inte är avslutat med ett fredsavtal. Nordkoreas regim fick initialt stöd av Sovjetunionen, som efter 1960 delvis ersattes av Kina. Regimen har dock hela tiden fört en självständig politik (Juche) som präglas av en mycket repressiv diktatur och en omfattande personkult av landets ledare.

Nordkorea är ett av världens mest isolerade länder och dess industri och livsmedelsproduktion är starkt eftersatta vilket under 1990-talet ledde till omfattande svält. Trots detta har landet utvecklat ett eget kärnvapen som håller på att kompletterats med långdistansmissiler. Efter att de japanska styrkorna kapitulerade vid andra världskrigets slut 1945, delades landet upp i två ockupationszoner, den norra styrd av sovjetunionen och den södra av USA. I den södra delen, i det politiska vakuum efter kriget bildades flera rivaliserande grupper som påstods utgöra det nya koreanska regeringen. Tre veckor efter Japans kapitulation, den sjätte september, hölls en kongress i Seoul med omkring 1 000 delegater och representanter från alla delar av Korea. Kongressen bildade en folkkommitté på 75 medlemmar som skulle inneha den provisoriska makten och förbereda för allmänna val.

Minst hälften av kommittén bestod av kommunister. General John Hodge som förestod de amerikanska styrkorna valde att ignorera dessa rörelser och använde den tidigare japanska administrationen, vilket upplevdes som förolämpande av koreanerna. Så småningom utvisades japanerna och Hodge vände sig i stället till Syngman Rhee, en Princetonutbildad konservativ exilledare och antikommunist. Rhee passade in i de amerikanska förväntningarna men hade svagt stöd bland koreanerna. Rhee utvecklades till en korrupt och hänsynslös ledare med inget större intresse i att utveckla demokrati i landet. Norr om den 38:e breddgraden skapades folkkommittéer under sovjetisk ledning, och i februari 1947 vid en kongress för kommittéerna i Pyongyang bildades folkets församling med Kim Il Sung som ledare. Kim Il Sung var en exilpolitiker som under den japanska ockupationen på 1930-talet flydde till Sovjetunionen. 1945 ledde han koreanska styrkor i Röda armén.

Kim Il Sung genomförde en jordreform, även om småjordbruk fortsatte att vara privatägda. Han slog ner all opposition till kommunistregimen, vilket resulterade att många oppositionella och antikommunister tog skydd i Sydkorea. Inom kort var både den norra och södra zonen underställda två ideologiskt olika odemokratiska regimer som bedrev aktivt propagandakrig. 1947 fanns i Sydkorea 20 000 politiska fångar.

Då USA 1947 lyfte Koreafrågan inför FN tillsatte generalförsamlingen en kommission vars uppgift var att utreda möjligheterna för allmänna val för hela Korea, då man ansåg att denna fråga endast kunde lösas av det koreanska folket. Sovjet motsatte sig varje form av FN:s inblandning och val hölls bara i den södra delen, med kommunistisk bojkott av valet. Rhee vann valet och blev den nya Republiken Koreas president. En månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i Pyongyang. 1949 ökade spänningen mellan dessa länder och propagandaradio från Nordkorea hotade med invasion. I Sydkorea fängslades tusentals vänsteraktivister. I juni 1949 lämnade USA:s styrkor Sydkorea. Samtidigt pågick Berlinkrisen och det amerikanska fokuset flyttades bort från Asien.

I norr valde de sovjetiska ockupanterna att godkänna den provisoriska regeringen och dess krav på ett snabbt tillbakadragande av alla utländska trupper, det sovjetiska tillbakadragandet var officiellt fullbordat den 25 december 1948 medan det i praktiken fanns kvar ett stort antal militära och civila rådgivare, och allmänna val kunde därför genomföras i norra Korea i november 1946. Kim Il Sung försökte flera gånger hos Stalin att få stöd att få anfalla Sydkorea, men Stalin tvekade då han kände sig osäker på hur USA skulle reagera. Först när Sovjets atombomb var färdigutvecklad, var han säker att USA inte skulle intervenera i ett avlägset krig.

Samtidigt bildades också Folkrepubliken Kina under Mao. Stalins godkännande var således signalen för att inleda invasionen.
1950-1953 utkämpades Koreakriget mellan USA-ledda FN-styrkor och Sydkorea på ena sidan, och Nordkorea samt kinesiska frivilligbrigader på den andra sidan, när kommuniststyrkor invaderade Sydkorea den 25 juni. Nordkoreanerna avancerade fort och i september ockuperade de nästan hela Sydkorea, utom området kring Pusan. FN beslutade att sända en militär styrka till Korea. Efter en invasion bakom fronten vid Inchon trycktes kommunisterna norrut och FN-styrkorna intog stor del av Nordkorea vid november 1950. Stalin och Mao tvekade först att ge militärt stöd. Mao beslutade dock att sända "frivilliga" som stöd till nordkoreanerna, och 1951 bistod även Sovjetunionen med flygunderstöd. FN-styrkorna pressades då söderut och 4 januari föll Seoul andra gången i kommunisternas händer. 14 mars återtogs Seoul av amerikanerna, och senare i mars återetablerades den 38 breddgraden som frontlinje, och i samtalen för vapenstillestånd inleddes.

Inga kommentarer: