Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 7 april 2010

Port Arthur, Tasmanien. (Australien)

Port Arthur är en samhälle och före detta fångkoloni i Tasmanien, Australien med cirka 200 invånare. Port Arthur har fått sitt namn efter George Arthur, som var viceguvernör över Van Diemens land. Samhället grundades på runt 1830 som en utskeppningshamn för timmer, men redan 1833 blev den en fångkoloni för de allra tyngsta brottslingarna från Storbritannien, och tjänade som sådan fram till 1850-talet. I Port Arthur fängslades huvudsakligen de straffångar som efter sin ankomst till Australien hade begått nya brott, samt de från andra fångkolonier som ansågs särskilt besvärliga och upproriska. På platsen fanns under 1800-talet ett stort fängelse. Stora delar av fängelsebyggnaden är bevarad och fungerar idag som ett museum.
I fängelset finns bevarat ett av de bästa exemplen på ett panoptikon, en byggnad utformad så att fängelsevakter kunde övervaka fångarna kontinuerligt utan att fångarna visste om någon såg dem eller ej; en tydlig indikation på att fångvården började skifta fokus från kroppslig till psykologisk bestraffning. Uppfattningen att kroppslig bestraffning, som piskning, enbart tjänade till att förhärda brottslingar började spridas. Här användes även det så kallade 'tysta systemet, under vilket fången försågs med en huva över huvudet och tvangs tiga; vilket ansågs vara för att ge fången tid att reflektera över sina handlingar. Fängelset i Port Arthur ansågs som ett föredöme.Vid den händelse som kallas massakern i Port Arthur sköt en man ihjäl 35 personer i det lilla samhället den 28 april 1996.

Inga kommentarer: