Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 20 maj 2010

Kriget 1808.

Den 1 april 1808 tågade Johan Bergenstråhle med sina 2 000 man in i Norge från Jämtland, men dennes armé tvingades dra sig tillbaka till Sundsvall. Karl August intog en defensiv ställning och vågade inte angripa Skåne, som planerat, utan väntade på ett nytt svenskt anfall.
Den 13 april tågade 8 000 svenskar under ledning av Gustaf Mauritz Armfelt in i Norge från Värmland och vid Lier, ca en mil söder om Kongsvinger utspelade sig det första slaget. Danskarna försvarade sig med cirka 30 000 man, fältarmén bestod dock av endast 14 650 man och av dessa används bara 5 000 man aktivt, det vill säga nästan hela den dansk-norska armén. Svenskarna vann, men förlorade cirka 150 man. Efter segern stannade svenskarna kvar i Lier. Efteråt erövrade Armfeldt och hans styrka staden Glommen, men misslyckades med att inta den viktiga dansk-norska fästningen Fredrikshald. Prins Karl August gick till motanfall och en svensk styrka om 500 man under ledning av överste Pontus Gahn kapitulerade senare men svenskarna stod ändå 10 kilometer in på norskt territorium.
I början av maj skulle engelska förstärkningar på 11 000 man och 140 fartyg under John Moore anlända till Göteborg. Svenskarna såg fram emot förstärkningen, men John Moore valde att dra sig tillbaka och vända om, eftersom han trodde att svenskarna skulle komma att dra sig ur kriget och söka fred med Napoleon vilket Storbritannien inte ville. Moore blev dessutom osams med Gustav IV Adolf. Den 3 juni vände Moore tillbaka.
I slutet av april planerade den dansk-norska styrkan att anfalla Strömstad för att komma åt de svenska förråd som fanns där. Med 27 fartyg (11 kanonjollar och 16 kanonslupar) angrep den danska styrkan under ledning av kapten Motzfeldt en svensk flotta med fem skepp, förmodligen kanonslupar, under kapten G.H. Nordberg. Svenskarna segrade och norrmännen drog sig tillbaka med stora förluster.
Samtidigt, i början av maj, gick en svensk styrka om 5 700 man under ledning av Eberhard von Vegesack in i Norge. Hans mål var att erövra Fredrikshald men lyckas bara med att erövra "ett par socknar". Under maj försökte den dansk-norska armén driva ur svenskarna från Norge men misslyckades.
Den 19 maj 1808 beordrade Armfeldt att trupperna i Norge skulle inta en defensiv ställning. Kungen, Gustav IV Adolf planerade en svensk landstigning på Själland, vilken aldrig utfördes. Armfeldt lämnade nu Norge med sina trupper, kvarlämnande endast en mindre styrka.
En del av styrkan, ca 420 man fanns i Prestebakke. Prins Karl August bestämde sig för att attackera Prestbakke, eftersom svenskarna drog sig tillbaka. Den 10 juni attackerades Prestebakke av en dansk-norsk armé under Karl August och kapten Arild Huitfeldt. Svenskarna stod under överstelöjtnanten Lars Jacob von Knorring. Striden blev intensiv men danskarna slutade som segrare. Sverige förlorade ca 40 man och 360 tillfångatogs. Även två svenska kanoner togs av danskarna. Den norsk-danska styrkan förlorade 11 man. Knorring suspenderades i ett halvår och tvingades betala 160 riksdaler banco i böter.
Den 14 juni återtog svenskarna Prestebakke efter en mindre strid. Det var en av krigets sista strider och därefter lämnade den sista svenska styrkan Norge.
En annan strid ägde rum vid Hjerpe skans, utanför Järpen i Jämtland. Den 16 augusti anfölls skansen av 644 norrmän. Stridigheterna pågick mellan klockan 15:00 och ca 21:00. En svensk soldat dödades, Bengt Sidberg från Oviken. Fem svenskar sårades. Förlusterna blev även på dansk-norsk sida en död och fem sårade. Svenskarna segrade.
Under hösten och vintern 1808-09 utspelades det inga strider undantaget ett vid Berby nära Prestebakke. Det var en svensk spionstyrka under kapten C.J. Ström som stred mot en norsk-dansk styrka. Dagen slutade med svensk förlust. Svenskarna förlorade ca 50 man, likaså norrmännen.
Ett stillestånd utarbetades den 7 december 1808 med 48 timmars uppsägningstid.

Inga kommentarer: