El Salvador, formellt Republiken El Salvador, är en stat vid den centralamerikanska stillahavskusten. Landet gränsar till Guatemala och Honduras. El Salvador är den minsta staten i Centralamerika och den enda utan kust mot Karibiska sjön, dock mot Stilla Havet. Ett uto-aztekiskt indianfolk, pipil, härskade i El Salvador innan spanjorerna kom på 1520-talet. De möttes av motstånd under flera decennier. En resning mot Spaniens herraväldet ägde rum 1811 och El Salvador blev självständigt från Spanien 1821. Landet var med en kort tid i Mexikanska imperiet under Agustín de Iturbide och frigjorde sig från Centralamerikanska federationen 1838.
1900-talets historia.
Under 1930-talet kom krav på demokrati och sociala reformer. Ett bondeuppror 1931 krossades i en massaker där 30 000 människor dödades. Under de årtionden som följde på bondeupproret hade landet vid två tillfällen reforminriktade regeringar, dels under nio månader 1944, och sedan på nytt 1960 efter det att flera tusen studenter vid Nationaluniversitetet hade protesterat mot att regimen upphävde de medborgerliga fri- och rättigheterna. Regeringen svarade med våld och detta blev en av orsakerna till att en grupp lägre officerare gjorde en kupp. Den nya regeringen försökte genomföra sociala och politiska reformer, men den satt bara i tre månader innan den störtades av en motkupp.
1969 utkämpades under 6 dagar det så kallade fotbollskriget mot grannlandet Honduras.
Vid presidentvalet 1972 kunde en centervänsterkoalition, UNO, ställa upp med en presidentkandidat, kristdemokraten Jose Napoleon Duarte. När valnämnden uppgav att UNO vunnit stoppade regeringen all nyhetsförmedling, och tre dagar senare meddelade valnämnden att PCN var den verkliga vinnaren. Liknande förhållanden rådde vid parlamentsvalen 1974 och 1976, och under presidentvalet 1977. Regeringen använde sig bland annat av misshandel av kandidater och rösträknare för att säkra sitt maktinnehav. 1980 startade ett inbördeskrig som varade till 1992 och orsakade tiotusentals människors död. Kriget slutade med att regeringen och vänsterrebellerna skrev på ett avtal om militära och politiska reformer.
Efter valet 1977 slog regimen ned en massdemonstration som ordnats i protest mot valfusket. Hundratals demonstranter dödades. Strax därefter landsförvisades UNO:s högsta ledare och många av partiets anhängare greps, torterades eller mördades. Allt fler salvadoraner började anse att det var omöjligt att genomföra sociala förändringar på politisk väg utan sökte sig till andra medel. Några nöjde sig med militanta demonstrationer, strejker och fabriksockupationer. Andra startade gerillakrig i städerna. Personer som ansågs vara en del av förtryckarmaskineriet mördades. Man sprängde bomber. Man kidnappade makthavare och krävde en lösesumma. Regeringen och dess halvmilitära medborgargarden – "dödspatruller" – svarade med våld mot ledare inom fackföreningar, bondeorganisationer, präster och aktiva kristna.
I oktober 1979 avsattes presidenten, general Carlos Romero, genom en oblodig kupp genomförd av en grupp yngre officerare som ogillade regeringens massakrer på protesterande grupper. De ville återupprätta militärens "goda rykte". Ett antal civila politiker tog plats i den nya regeringen, som förklarade sig redo att genomföra reformer. Detta visade sig inte vara möjligt. USA utövade påtryckningar på makthavarna att insätta vissa militärer på nyckelbefattningar. I januari 1980 hade de flesta civila avgått från ledande befattningar då de ogillade att regeringen betedde sig som de tidigare regeringarna. Utbildningsministern Salvador Samayoa, meddelade inför TV-kamerorna att han avgick och ämnade förena sig med en gerillagrupp.
Ärkebiskopen i San Salvador, Oscar Romero mördades i mars 1980. Han hade kritiserat regeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hade uppmanat president Carter i USA att upphöra med sitt militära bistånd till regeringen. Vid begravningen dödades ett 50-tal människor och hundratals sårades av en bomb och gevärseld.
Våldet fortsatte under större delen av 1980-talet. 1984 meddelade Amnesty International att man hade regelbundna rapporter om att salvadoranska arme- och säkerhetsförband var ansvariga för tortyr, "försvinnanden" och dödande av icke-stridande civila ur alla samhällsskikt i landet. Patienter påstods ha kastats ut ur sina sängar eller operationsbord, torterats och sedan mördats. Bland de slag av tortyr som rapporterades av dem som hade överlevt arrestering, förhör och misshandel, nämndes sexuella övergrepp, kemiska injektioner för att människor skulle desorienteras, skenrättegångar och användning av svavelsyra mot huden.
USA:s militära bistånd till El Salvador från 1980 fram till början av 1990-talet uppgick till flera miljarder dollar. En gemensam grupp för vapenkontroll och övervakning av utrikespolitiken tillsatt av både demokrater och republikaner i kongressen anklagade Reagan-administrationen i mitten av 1980-talet för att tillhandahålla "otillräcklig, missvisande och i vissa fall felaktig information" beträffande biståndet till El Salvador. Man drog slutsatsen att regeringen kategoriserade större delen av det militära biståndet som "utvecklingshjälp" och undervärderade de verkliga kostnaderna, även när de helt riktigt kategoriserades som militärt bistånd. USA:s militära närvaro i El Salvador begränsades officiellt till ditskickade rådgivare. Militären och CIA medverkade dock i större omfattning. Ett tjugotal amerikaner dödades då flygplan och helikoptrar störtade över stridsområdena.
1969 utkämpades under 6 dagar det så kallade fotbollskriget mot grannlandet Honduras.
Vid presidentvalet 1972 kunde en centervänsterkoalition, UNO, ställa upp med en presidentkandidat, kristdemokraten Jose Napoleon Duarte. När valnämnden uppgav att UNO vunnit stoppade regeringen all nyhetsförmedling, och tre dagar senare meddelade valnämnden att PCN var den verkliga vinnaren. Liknande förhållanden rådde vid parlamentsvalen 1974 och 1976, och under presidentvalet 1977. Regeringen använde sig bland annat av misshandel av kandidater och rösträknare för att säkra sitt maktinnehav. 1980 startade ett inbördeskrig som varade till 1992 och orsakade tiotusentals människors död. Kriget slutade med att regeringen och vänsterrebellerna skrev på ett avtal om militära och politiska reformer.
Efter valet 1977 slog regimen ned en massdemonstration som ordnats i protest mot valfusket. Hundratals demonstranter dödades. Strax därefter landsförvisades UNO:s högsta ledare och många av partiets anhängare greps, torterades eller mördades. Allt fler salvadoraner började anse att det var omöjligt att genomföra sociala förändringar på politisk väg utan sökte sig till andra medel. Några nöjde sig med militanta demonstrationer, strejker och fabriksockupationer. Andra startade gerillakrig i städerna. Personer som ansågs vara en del av förtryckarmaskineriet mördades. Man sprängde bomber. Man kidnappade makthavare och krävde en lösesumma. Regeringen och dess halvmilitära medborgargarden – "dödspatruller" – svarade med våld mot ledare inom fackföreningar, bondeorganisationer, präster och aktiva kristna.
I oktober 1979 avsattes presidenten, general Carlos Romero, genom en oblodig kupp genomförd av en grupp yngre officerare som ogillade regeringens massakrer på protesterande grupper. De ville återupprätta militärens "goda rykte". Ett antal civila politiker tog plats i den nya regeringen, som förklarade sig redo att genomföra reformer. Detta visade sig inte vara möjligt. USA utövade påtryckningar på makthavarna att insätta vissa militärer på nyckelbefattningar. I januari 1980 hade de flesta civila avgått från ledande befattningar då de ogillade att regeringen betedde sig som de tidigare regeringarna. Utbildningsministern Salvador Samayoa, meddelade inför TV-kamerorna att han avgick och ämnade förena sig med en gerillagrupp.
Ärkebiskopen i San Salvador, Oscar Romero mördades i mars 1980. Han hade kritiserat regeringens kränkningar av de mänskliga rättigheterna och hade uppmanat president Carter i USA att upphöra med sitt militära bistånd till regeringen. Vid begravningen dödades ett 50-tal människor och hundratals sårades av en bomb och gevärseld.
Våldet fortsatte under större delen av 1980-talet. 1984 meddelade Amnesty International att man hade regelbundna rapporter om att salvadoranska arme- och säkerhetsförband var ansvariga för tortyr, "försvinnanden" och dödande av icke-stridande civila ur alla samhällsskikt i landet. Patienter påstods ha kastats ut ur sina sängar eller operationsbord, torterats och sedan mördats. Bland de slag av tortyr som rapporterades av dem som hade överlevt arrestering, förhör och misshandel, nämndes sexuella övergrepp, kemiska injektioner för att människor skulle desorienteras, skenrättegångar och användning av svavelsyra mot huden.
USA:s militära bistånd till El Salvador från 1980 fram till början av 1990-talet uppgick till flera miljarder dollar. En gemensam grupp för vapenkontroll och övervakning av utrikespolitiken tillsatt av både demokrater och republikaner i kongressen anklagade Reagan-administrationen i mitten av 1980-talet för att tillhandahålla "otillräcklig, missvisande och i vissa fall felaktig information" beträffande biståndet till El Salvador. Man drog slutsatsen att regeringen kategoriserade större delen av det militära biståndet som "utvecklingshjälp" och undervärderade de verkliga kostnaderna, även när de helt riktigt kategoriserades som militärt bistånd. USA:s militära närvaro i El Salvador begränsades officiellt till ditskickade rådgivare. Militären och CIA medverkade dock i större omfattning. Ett tjugotal amerikaner dödades då flygplan och helikoptrar störtade över stridsområdena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar