Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 16 maj 2010

Iran.

Iran (persiska: ایران, Iran, vilket betyder ”ariernas land”), formellt Islamiska republiken Iran, är idag officiellt en islamisk republik i Mellanöstern och Kaukasien. Det gränsar till Afghanistan och Pakistan i öster, till Turkiet och Irak i väster och till Armenien, Azerbajdzjan (inklusive Nachitjevanenklaven) och Turkmenistan i norr. Ryssland är även Irans granne i norr genom Kaspiska havet. Landet har kust mot Kaspiska havet i norr och mot Persiska viken och Indiska oceanen i söder. Iran är tillsammans med Saudiarabien och Turkiet de största och viktigaste ekonomierna i Mellanöstern. Iran är världens 16:e största ekonomi.

Landet var fram till 1935 även känt som Persien. Namnet Persien kommer av grekiskans namn för Persis, den bördiga platån där indo-iranierna slog sig ner. Iranierna själva har sedan en tid före Kristus kallat sitt folk och hemland för Aryanam (avestiska: airyanəm vaējah), vidare till Aryan, och Iran. Namnet airyanəm vaējah påträffas tidigast i zoroastrismens heliga urkund Avesta.

Inom iranistiken är Iran, eller Stor-Iran (irânzamin), därutöver namnet på den iranska kultursfärens geografiska område från antiken till våra dagar. Det historiska Iran omfattar således stora delar av Kaukasus, Centralasien och Sind, och är hemland för flera persiska dynastier, såsom akemenider, parther, sassanider och samanider.

Den äldsta kända källan, som omnämner perserna, är en assyrisk inskription från c:a 844 f.Kr., som omnämner dem som Parsu (Parsuash, Parsumash) och omnämner dem i området kring sjön Urmia tillsammans med en annan folkgrupp, Mādāyu (meder). Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av Sargon av Assyrien omkring 719 f.Kr. Så småningom kom mederna (latin: Media; , kurdiska; Mad, Medya )att härska över ett självständigt mediskt rike kallat Medien och perserna blev undersåtar till dem.

Akemeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av Akaimenes (Hakhamanish), persernas hövding omkring 700 f.Kr.

Omkring 653 f.Kr. hamnade mederna under skyternas styre och Teispes, som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska staten i det viktiga området Anshan, när det elamitiska kungariket permanent krossades av den assyriske härskaren Ashurbanipal (640 f.Kr.). Provinsen Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda elamitiska som officiellt språk ganska länge efter detta, även om de nya dynastierna talade det indo-europeiska språket persiska. Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anshan, medan den andra styrde resten av Persien. Kyros II den store enade de båda rikena omkring 559 f.Kr. Vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det mediska riket under Astyages.

Iran har haft två stora revolutioner, som båda ägt rum under 1900-talet. Den första revolutionen, den så kallade konstitutionella (Mashrooteh) revolutionen skedde 1906–1907 och har haft en avgörande roll för resten av seklet. Den andra revolutionen är den så kallade islamiska revolutionen 1979.

Den konstitutionella revolutionen innebar att man ville ha en konstitutionell demokrati. Den styrande regenten Muzaffar al-din Shah Qajar gav snart efter och besegrades av konstitutionalisterna. Kort därefter, 1907 till 1911, utkämpades ett krig mellan efterföljaren Mohammad-Ali Shah Qajar som hade starkt stöd av Tsarryssland och Storbritannien på ena sidan och konstitutionalisterna på den andra som de sistnämnda förlorade.

Iran är beläget på en högplatå med stäpper och utloppslösa sjöar eller saltträsk, i norr och väster bergskedjor. Även den inre platån genomkorsas av bergskedjor (70 procent av Irans yta upptas av bergskedjor). Den varierande geografin ger en mycket diversifierad väderlek med heta somrar och kalla vintrar i olika delar av landet.

Nederbörden är mindre än 300 mm/år i stora delar av landet; endast runt Kaspiska havet och längs de nordvästra gränsområdena regnar och snöar det mer, upp till 2 000 mm/år.

Bland naturtillgångar märks petroleum, naturgas, koppar och järn.

Upplagd av Bengt kl. söndag, maj 16, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)