Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 24 maj 2010

Bygdeå.

Bygdeå är en tätort i Robertsfors kommun belägen vid E4 cirka 15 kilometer söder om centralorten. Bygdeå hette tidigare Skinnarbyn och utgjorde centralort i Bygdeå socken. Numera heter det Bygdeå församling och motsvarar samma geografiska område som Robertsfors kommun. Bygdeå nämns som Bygda i skattelängden sexårsgärden från 1314. Bygda tros då motsvara Rickleån som fick sitt moderna namn via Rikarzboda som senare, via en del mellansteg, blev Rickleå. Bygda är besläktat med verbet böja och anspelar således på Rickleåns slingrande gång genom landskapet. Även om den första historiska urkund som nämner Bygdeå är från 1314 är det troligt att det funnits bebyggelse och bofasta långt innan dess. Bygdeås ursprungliga symbol från medeltiden var en koltrast, som idag återfinns i Robertsfors kommunvapen.
Bygdeå kyrka byggdes 1169 enligt vad Biskop Billberg skrev 1695, men det påståendet kan möjligtvis tolkas som att det anger tiden för det första altaret eller bönhuset längs den segelled som passerade området. Kyrkplatsen som vid den tiden var belägen vid en havsvik tros tidigare ha varit bebyggd med en träkyrka. 1539 slogs valvet till den idag befintliga stenkyrkan. Sedermera har den byggts om i omgångar.
Bygdeborg var ursprungligen kaptensbostad och därmed bostadshus åt Bygdeå garnisons befälhavare. Det ursprungliga huset har brann ned men ersattes under 1800-talets senare hälft. Det vackra portslidret från 1689 finns dock kvar och ägs idag av Bygdeå hembygdsförening. I gamla tider gick kustlandsvägen genom porten.
Bygde sten är ett landmärke beläget på Englandsskäret vid Storvarpet. Bygdeå omges av småkullig kustslätt, starkt påverkad av årtusenden av inlandsis och sedermera havets svallningar. En dalgång inramad av en östlig förkastningslinje omger byn. Med tiden har dalgången gått från att finnas mer än 200 meter under havsytan till att bli en långgrund havsvik och slutligen bördig åkermark. Genom denna lägsta linje och i utkanten av byn rinner Storbäcken. Inlandsisen har också lämnat sina tydliga spår i Bygdeås berggrund. Nere vid Kvarken syns tydligt den riktning NNV-SSO som inlandsisen hade i sitt slutskede. På läsidorna av berghällar i dagen framträder stråk av kraftigt svallad morän i riktning NNV-SSO. Svallningen av landskapet framträder också tydligt nere vid kusten. De närmast liggande skären (Vitskäret, Vitskärshällan, Prästskäret) är kraftigt svallade och uppvisar alla sandstränder på läsidan vilket helt avhängigt av den kraftiga svallningen på havssidan där sanden svallats bort men burits runt av havsströmmarna. Svallningen av den ursprungliga moränen ger landskapet en karg karaktär, förutom i ovannämnda dalgång där finare sediment ser till att höja växtkraften. Den icke odlade marken domineras av barrskog av låg bonitet där tall dominerar de kraftigast svallade områdena och där gran återfinns på de blötare markerna.

Inga kommentarer: