Bygdeå.

Bygdeå är en tätort i Robertsfors kommun belägen vid E4 cirka 15 kilometer söder om centralorten. Bygdeå hette tidigare Skinnarbyn och utgjorde centralort i Bygdeå socken. Numera heter det Bygdeå församling och motsvarar samma geografiska område som Robertsfors kommun. Bygdeå nämns som Bygda i skattelängden sexårsgärden från 1314. Bygda tros då motsvara Rickleån som fick sitt moderna namn via Rikarzboda som senare, via en del mellansteg, blev Rickleå. Bygda är besläktat med verbet böja och anspelar således på Rickleåns slingrande gång genom landskapet. Även om den första historiska urkund som nämner Bygdeå är från 1314 är det troligt att det funnits bebyggelse och bofasta långt innan dess. Bygdeås ursprungliga symbol från medeltiden var en koltrast, som idag återfinns i Robertsfors kommunvapen.
Bygdeå kyrka byggdes 1169 enligt vad Biskop Billberg skrev 1695, men det påståendet kan möjligtvis tolkas som att det anger tiden för det första altaret eller bönhuset längs den segelled som passerade området. Kyrkplatsen som vid den tiden var belägen vid en havsvik tros tidigare ha varit bebyggd med en träkyrka. 1539 slogs valvet till den idag befintliga stenkyrkan. Sedermera har den byggts om i omgångar.
Bygdeborg var ursprungligen kaptensbostad och därmed bostadshus åt Bygdeå garnisons befälhavare. Det ursprungliga huset har brann ned men ersattes under 1800-talets senare hälft. Det vackra portslidret från 1689 finns dock kvar och ägs idag av Bygdeå hembygdsförening. I gamla tider gick kustlandsvägen genom porten.
Bygde sten är ett landmärke beläget på Englandsskäret vid Storvarpet. Bygdeå omges av småkullig kustslätt, starkt påverkad av årtusenden av inlandsis och sedermera havets svallningar. En dalgång inramad av en östlig förkastningslinje omger byn. Med tiden har dalgången gått från att finnas mer än 200 meter under havsytan till att bli en långgrund havsvik och slutligen bördig åkermark. Genom denna lägsta linje och i utkanten av byn rinner Storbäcken. Inlandsisen har också lämnat sina tydliga spår i Bygdeås berggrund. Nere vid Kvarken syns tydligt den riktning NNV-SSO som inlandsisen hade i sitt slutskede. På läsidorna av berghällar i dagen framträder stråk av kraftigt svallad morän i riktning NNV-SSO. Svallningen av landskapet framträder också tydligt nere vid kusten. De närmast liggande skären (Vitskäret, Vitskärshällan, Prästskäret) är kraftigt svallade och uppvisar alla sandstränder på läsidan vilket helt avhängigt av den kraftiga svallningen på havssidan där sanden svallats bort men burits runt av havsströmmarna. Svallningen av den ursprungliga moränen ger landskapet en karg karaktär, förutom i ovannämnda dalgång där finare sediment ser till att höja växtkraften. Den icke odlade marken domineras av barrskog av låg bonitet där tall dominerar de kraftigast svallade områdena och där gran återfinns på de blötare markerna.