Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 25 maj 2010

Svartå.

Svartå är en tätort i Degerfors kommun, Närke (Örebro län), ligger 13 kilometer sydöst om Degerfors. Svartå är en ort med järnbrukshistoria belägen vid sjöarna Stor-Björken och Lill-Björken. Bulten Stainless AB (skruvar och bultar) är största arbetsgivare. Svartå är en gammal bruksort. 1658 fick Jöns Eriksson Grubb privilegier på den första stångjärnshammaren vid Svartåns utlopp ur Lillbjörken. Strax intill anlades en hytta, Björkhyttan eller Svartå masugn, med stöd av privilegium 1659. Avsikten var från början att hyttan skulle anläggas i Medskogs ström i Visnums härad. Bruket växte under hela 1700-talet, bl a genom överföring av smide från Munkfors hammar i Letälven och Kråkfors hammar i Svartån till det nyanlagda övre bruket. 1783 uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden i gustaviansk stil av hovmarsalk Karl Falker.
År 1847 beslutades att driften skulle koncentreras till Svartå Övre bruk. En ny hytta byggdes där 1859-60 samt nya smedjor 1872-73. Malm till hyttan hämtades framför allt från gruvor i Nora Bergslag. AB Svartå Bruk bildades år 1894, och 1912 förvärvades företaget av Hasselfors Bruk. Verksamheten vid smältsmedjan upphörde år 1947, då den nuvarande bultfabriken istället tog vid. Hyttan blåstes ner år 1966 som Sveriges sista träkolshytta.
Vidare var Svartå ett tag en järnvägsknut då Svartåbanan hade sin start/ändpunkt här. Värmlandsbanan går fortfarande igenom samhället. Idag finns inte mycket att se av den en gång så betydelsefulla järnhanteringen. Hyttan med tillhörande byggnader revs 1970, med undantag från hyttpipan. Kvar finns däremot den stora smältsmedjan, som emellertid i dagsläget står tom utan användning.
Det finns dock andra sevärdheter i Svartå, bl.a. en stor arbetarbostad med mycket välbevarad ursprunglig karaktär på höjden norr om bruksområdet. "Slottet" som den kallas i folkmun är numera hembygdsgård. Här finns en sekelskifteslägenhet i tidstypisk stil, en lägenhet inredd som på 40-talet och ett museum med gamla bruksföremål. Utanför står en gammal stångjärnshammare med tillhörande vattenhjul.
Svartå herrgård, med huvudbyggnad av sten i två våningar flankerad av två envåningsflyglar av reveterat trä, ligger på södra sidan om sjön Lill-Björken. I huvudbyggnaden finns ursprunglig gustaviansk väggdekor är bevarad i flera rum. Idag fungerar herrgården som hotell- och konferensanläggning.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, maj 25, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)