Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 24 maj 2010

Kriget 1809.

Under vintern 1809 utkämpades det inga strider. I det dansk-norska lägret rådde det brist på förnödenheter. Ytterst lite livsmedel kunde komma fram eftersom Storbritannien blockerade danska hamnar. Karl August kunde inte inleda sina planerade offensiva operationer. Sverige höll sig också stilla, man koncentrerade sig på finska kriget.
Den 13 mars avsattes Gustav IV Adolf. Många trupper i Norge stödde revolutionen. Karl August drog tillbaka sina trupper från Norge. Eftersom Karl August var kandidat till att bli svensk tronföljare, hindrade detta dansk-norska offensiva operationer. Han själv var positivt ställd till tanken att bli svensk kung.
Under sommaren pressade den danske kungen Karl August att inleda ett angrepp mot Sverige. Orsaken till detta var att kungen ville erövra svenskt territorium. En invasion av Skåne kunde inte genomföras och nu gav kungen order om att inta det territorium som tillföll Sverige vid freden i Brömsebro 1645, främst Jämtland och Härjedalen. En annan anledning var Rysslands framgång i finska kriget. Ryssarna hade nu tagit hela Finland och befann sig i Norrland i Sverige. Frederik VI trodde att han kunde få till en allians med Ryssland för att lättare få Sverige på knä.
Den 5 juni valdes Karl XIII till svensk kung.
Karl August var motvillig att anfalla Sverige men pressades allt för mycket av den danske kungen. Den 2 juli 1809 gav Karl August order om ett anfall från Trondheimstrakten mot Jämtland. Den 10 juli anföll en 1 800 man stark styrka under ledning av generalmajor von Krogh Jämtland. Georg Carl von Döbeln skickades då ut med en 280 man stark bataljon från Hälsinge regemente mot Jämtland. Ytterligare en bataljon från Gävle skickades iväg mot Härjedalen. Senare ankom även förstärkningar, en bataljon från Livgrenadjärregementet och två bataljoner från Kalmar regemente.
Den 16 juli återerövrade den dansk-norska styrkan Hjärpe skans. En styrka om 1 824 norrmän övertog skansen som just hade övergivits av en svensk styrka på 200 man under överstelöjtnant Teodor Nordenadler. Snart erövrades också byarna Mörsil och Mattmar i Jämtland. Samtidigt fick den dansk-norska armén höra om ett rykte att stilleståndet mellan Sverige och Ryssland hade avslutats efter sex verckor. Då beslutade von Krogh att dra sig tillbaka från Jämtland och rikta in sig på Härjedalen. Den 24 juli uppgick den svenska styrkan till 900 man, vid vilken tidpunkt von Döbeln beslutade att anfalla den dansk-norska styrkan och lyckas få den att dra sig tillbaka. Ett stillestånd skrevs dagen efter i Bleckåsen i Alsens socken. Ett villkor var att samtliga norska trupper skulle lämna Sverige senast den 3 augusti, vilket även skedde. I Norge försämrades situationen. Storbritannien utökade sin handelsblockad mot Danmark-Norge. Under juli stängdes handelsvägarna till Ryssland och i den norska armén rådde det stor brist på livsmedel. Man misstänkte att Sverige och Storbritannien skulle anfalla Norge och man övervägde att söka fred med svenskarna, bland annat på grund av bristen på mat.
Fredrik VI såg nu att kriget inte kunde vinnas och sökte fred med svenskarna. Förhandlingarna inleddes i november och fred slöts den 10 december 1809 i Jönköping. För Danmark förhandlade Nils Rosenkrantz och för Sverige Carl Gustaf Adlerberg, ministern i London. Inget land avträdde något territorium.

Inga kommentarer: