Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 4 maj 2010

Jamaica.

Jamaica (eng. uttal /dʒə'meɪka/, sv. uttal /ja'majka/) är en önation ingående i Stora Antillerna i Karibiska havet, 234 km lång och som mest 80 km i nord–sydlig riktning. Ön ligger cirka 145 km söder om Kuba och 190 km väster om Hispaniola. Jamaica har nu till övervägande delen en afro-amerikansk befolkning, ättlingar till de slavar som spanjorer och britter förde dit, men före Christofer Columbus ankomst 1494 beboddes ön liksom de större grannöarna av arawakantalande taínoindianer, som invandrat från Sydamerika mellan 4000 och 1000 f.Kr. Dessa urinvånare kallade ön Xaymaca, vilket betyder "Landet av skog och vatten" eller "Landet av vattendrag". Indianerna förslavades och utrotades helt eller nästan helt, dels genom sjukdomar som smittkoppor som européerna drog med sig. De saknade européernas immunitet mot sjukdomen. De skadades också av hårt arbete i sockerplantagerna som lämpade sig i klimatet. Dagens jamaicaner anser dock att de alla har lite indianblod i sig vilket bekräftas av arkeologiska fynd som visar att delar av taínoindianernas kultur överlevt.
Spanjorerna kontrollerade aldrig hela ön beroende på ständiga attacker från britter och pirater i en ohelig allians. Jamaica, då kallat "Santiago", var en spansk besittning formellt fram till 1655 då det sista spanska fortet erövrades av engelsmännen. Jamaica blev senare "Brittiska kronokolonin Jamaica". Landet fick självständighet 1962, men ingår ännu i det brittiska samväldet med drottning Elizabeth II som sin drottning. Karibiens pirater hade sitt fäste på ön från mitten av 1500-talet till 1720. Det mest ökända piratfästet på Jamaica var fristaden Port Royal. Den engelska amiralen William Penn (far till William Penn som den amerikanska delstaten Pennsylvania är uppkallad efter) och general Robert Venables drev bort de sista spanjorerna från Jamaica år 1655. Under sina första 200 år av brittiskt styre blev Jamaica en av världens ledande sockerexporterande slavberoende kolonier, och producerade mer än 77000 ton socker per år mellan 1820 och 1824. Efter avskaffandet av slavhandeln (men inte slaveriet i sig) år 1807, började britterna importera indisk och kinesisk arbetskraft. Ättlingarna till dessa asiater utgör fortfarande en del av det jamaicanska folket.
År 1662 fanns det ca 400 afrikanska slavar på ön. När odlingen av sockerrör infördes ökade antalet slavar till 9.504 år 1673. Markägarna fortsatta efterfrågan på alltfler slavar medförde att det år 1734 fanns 86.546 slavar och 1775 hela 192.787. Sedan slutet av 1700-talet fanns rörelser i England och Europa som kraftigt agerade för avskaffandet av slaveriet. År 1807 avskaffade det brittiska parlamentet den afrikanska slavhandeln, en lag som trädde i kraft den 1 januari 1808.
Under 1820-talet förekom en avsevärd skriftväxling i slavfrågan mellan Storbritannien och dess kolonier, och det som särskilt diskuterades var slavarnas status. Slavarna var upprörda över att deras situation inte förändrats trots att den brittiska slavhandeln upphört. Under 1824 utbröt en slavrevolt i Hannover på Jamaica, följt av ett mer omfattande slavuppror 1831 lett av den svarte baptisten Samuel Sharpe. I juni 1833 skrev den brittiske guvernören på Jamaica en proklamation för att klargöra slavarnas ställning. I december 1833 formulerade den brittiska regeringen en proposition om avskaffandet av slaveriet, och denna trädde i kraft den 1 augusti 1834. Men förändringen innebar endast att slavarna blev livegna "lärlingar" i stället; de förblev arbetskraft för samma slavägare på samma plantager. Systemet var ett misslyckande, och slavarna fick obegränsad frihet den 1 augusti 1838.
Under 1930-talet startade jamaicanen Marcus Garvey, inspirerad av kröningen av den etiopiske kejsaren Haile Selassie, en tillbaka-till-Afrika-rörelse i Nordamerika. På Jamaica fick detta religiösa övertoner när grupper av människor drog sig undan det "vita" samhället och skapade egna bosättningar för att kunna leva som sanna afrikaner i väntan på att få återvända till den kontinent som de härstammade ifrån. Denna länge marginella rörelse fick namnet rastafari efter Selassies namn som prins. Från början av 1970-talet har rastafari-rörelsen expanderat kraftigt som en följd av den universella marknadsföringen genom rastatroende reggaeartister.
Jamaica fick full självständighet inom Brittiska samväldet år 1962. Under några år av optimism skedde en kraftig inflyttning till städerna, i synnerhet till huvudstaden Kingston där en rad slumstadsdelar växte fram. En vacklande ekonomi under 1970-talet ledde till återkommande våldsamheter och en kraftig minskning av turismen. Vid valen 1980 förlorade socialdemokraterna, och efterföljande regeringar har varit mer inriktade på marknadsekonomi. Under 1990-talet förekom politiskt våld vid valen.

Inga kommentarer: