Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 14 maj 2010

Dansk-svenska kriget 1808-1809.




Dansk-svenska kriget 1808–1809 var ett krig mellan Danmark och Sverige som varade från 1808 till 1809. Danmark angrep Sverige med krigsmålen att bland annat erövra Skåne. Svenska krigsmål var att erövra Norge samt att ha tullfrihet i Öresund. Eftersom Sverige befann sig i krig mot Napoleon, och Danmark stödde denne, beslutade sig danskarna att förklara krig mot Sverige med målet att erövra de förläningar som man förlorat vid Frederna i Brömsebro och Roskilde. Eftersom Sveriges uppmärksamhet låg på Finland och det finska kriget, skulle Danmark lättare kunna återta områdena, trodde man. Den 14 mars 1808 överlämnade den danske ministern i Stockholm krigsförklaringen. Den svenske kungen, Gustav IV Adolf svarade då med att planera en invasion av Själland, för att förmå Danmark att söka fred. Denna plan stannade dock på pappret och trupperna placerades istället i en defensiv ställning: Den svenska armén räknade till totalt 23 000 man, 7 000 i Skåne under Johan Christopher Toll, 14 000 mot norska gränsen under Gustaf Mauritz Armfeldt och 2 000 man i Norrland under Johan Bergenstråhle. Den svenska armén var ganska bra utrustad och soldaterna var vältränade. Avgörande för krigsutgången var förmodligen att Napoleon I hade skickat förstärkningar till Danmark från bland annat Frankrike, Spanien och Nederländerna under ledning av Jean Baptiste Bernadotte (totalt ca 45 000 man, 12 500 fransmän, 14 000 spanjorer, 6 000 holländare och en dansk reservtrupp på 12 500 man), vilket skulle innebära att den dansk-franska styrkan bestod av ca 81 000 man. Ett krav från Frankrike att delta i kriget var just att armén skulle stå under franskt befäl.
Den 5 juni 1808 red Bernadotte mot Danmark, men i sista stund gav Napoleon order om att styrkan skulle dra sig tillbaka till Frankrike och att danskarna själva skulle kämpa mot Sverige.

Den dansk-norska armén räknade till 36 000 man. Fältarmén bestod av 14 650 man men bara 5 000 kunde användas för anfall mot svenskarna. I det norska lägret rådde det brist på allt och styrkorna var dåligt utbildade. Eftersom man var tvungen att skydda kusterna mot anfall från Storbritannien avsattes alltför många soldater på försvar vilket ledde till att den dansk-norska offensiven inte kom i gång, utan istället valde svenskarna att anfalla Norge, i hopp om att vinna territorium. Den norske befälhavaren blev prins Karl August.

Inga kommentarer: