Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 1 maj 2010

Isle of Man. (Brittiska öarna)

Isle of Man är en ö i Irländska sjön. Geografiskt ingår ön i de Brittiska öarna och är belägen mellan Storbritannien och Irland.


Det är en kronbesittning (Crown Dependency) som lyder under den brittiska monarken, men är inte en del av Storbritannien.

Isle of Man är självstyrande på många områden, men försvar och internationella relationer sköts av Storbritannien. Öns parlament kallas Tynwald. Isle of Man är centralt belägen i Irländska sjön, 50 km från både Irland och Storbritannien. Ön är 572 km² stor och har en kustlinje som är 160 km lång. Öns största längd, från norr (Point of Ayre) till söder (Spanish Head), är 52 km och dess största bredd, från väster till öster, är 22 km.

Isle of Man har omkring 80 000 invånare (2006). Klimatet, som är tempererat, karaktäriseras av små temperaturvariationer under året med milda vintrar och svala somrar. Februari, som vanligtvis är den kallaste månaden, har en medeltemperatur på 4,9 °C. Snö och frost är sällsynt. Juli och augusti är de varmaste månaderna, med en maxtemperatur omkring 17,6 °C. Den högsta temperaturen någonsin uppmättes vid Ronaldsways väderstation till 28,9 °C.
Fram till 1800-talet grundades öns ekonomi på jordbruk (havre och korn) och fiske (sill). Under 1800-talet effektiviserades jordbruket: träda användes för åkermark och mer produktiva boskap framavlades. Bly-, silver- och koppargruvor började exploateras i mitten av detta sekel. Vid slutet av 1800-talet började turismen att utvecklas, medan gruvindustrin började avta. Fram till mitten av 1900-talet var öns ekonomi dominerad av turism.

Ön attraherade först viktorianska familjer och blev sedan en viktig semesterort för brittiska och irländska turister fram till 1950-talet, men fick därefter hård konkurrens av charterindustrin. Under 1950- och 1960-talet tog öns ekonomi en annan riktning, med en rad politiska åtgärder för att diversifiera de ekonomiska aktiviteterna: I början av 1970-talet var tillverkningsindustri, turism och finans de tre största sektorerna. Under senare år har ön utvecklat en betydande finansiell industri.

Ön är även ett centrum för motorsport samt är hemvist för bryggeriet Mount Murray Brewing Co Ltd. Vissa skribenter har använt namnet Eubonia i stället för Man (eller Mannin på manx). Det som Tacitus benämner Mona är dock troligare Anglesey. Under den tidiga historien har ön tillhört växelvis Wales och Skottland. Mellan 800 och 1300 har ön stått under norsk överhöghet. Det började med att den norske kungen Harald Hårfagre erövrade ön på 800-talet. Sedan hans jarlar gjort sig oberoende, erövrades ön på nytt av norska kungen Magnus Barfot 1093. Ön var fram till 1266 ett norskt skatteland, men detta år gavs skatterättigheterna till Alexander III av Skottland. Efter hans död 1290 tog Edvard I av England över, och ön regerades av England fram till 1406.

Under det norska ärkebiskopsdömet i Trondheim var Isle of Man ett eget biskopssäte under medeltiden.
Del av den norska Konungariket Hebriderna fram till 13-talet då den avträddes till Skottland kom Isle under det brittiska kronan 1765. Aktuella frågor ingår återuppliva den nästan utdöda Manx Gaelic språk. Isle of Man är en brittisk kronan beroendet men är inte en del av Förenade kungariket eller i Europeiska unionen. Dock fortfarande den brittiska regeringen konstitutionellt ansvarig för dess försvar och internationella representation.

Upplagd av Bengt kl. lördag, maj 01, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)