Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 15 maj 2010

Kaunas. (Litauens)

Kaunas är med 352 279 [2009.01] invånare Litauens näst största och Baltikums fjärde största stad. Staden förekommer ibland under sitt ryska namn Kovno (polska Kowno).
Kaunas är beläget i södra Litauen vid sammanflödet av landets två största floder Nemunas och Neris. Staden har kommunikationsmässigt ett utmärkt läge i skärningspunkten mellan motorvägen A1 från Klaipėda till Vilnius och Via Baltica (E67) från Warszawa till Riga och Tallinn. Avståndet till Vilnius är cirka 90 kilometer. Flygplatsen, Kaunas International Airport, strax nordost om staden är under snabb utbyggnad. Nemunas har betydande flodsjöfart. Staden nämns först i skrivna källor 1361 i samband med striderna med Tyska ordens trupper, men tros ha en betydligt längre historia. Stadsmuren, av vilken delar fortfarande återstår, byggdes till skydd mot de tyska ordensriddarna, kanske redan under 1200-talet. Även av borgen, som under senare delen av 1300-talet återuppbyggdes efter striderna med ordenstrupperna, återstår en ruin. På 1400-talet hade hansan ett så kallat faktori (handelsstation) i staden. Litauen ingick vid denna tid i en union med Polen.
I och med den polsk-litauiska unionsstatens tredje delning 1795 kom Kaunas att tillhöra Ryssland och förblev under ryskt välde till första världskriget. Vid slutet av den ryska tiden tillkom en ring av fort runt staden, som låg nära gränsen till det tyska Ostpreussen, men detta hindrade inte tyskarna från att relativt enkelt inta staden i krigets inledningsskede.
Under den ryska tiden skedde viss industrialisering och modernisering, bland annat genom järnvägens dragning hit 1862.
Första världskriget och den ryska revolutionen möjliggjorde för Litauen att återigen förklara sig självständigt den 16 februari 1918. Landet var dock fortfarande under tysk ockupation. När tyskarna drog sig undan kämpade litauerna med polska trupper och Röda armén om den gamla litauiska huvudstaden Vilnius, en kamp som polackerna slutligen vann. Litauen fick därför göra Kaunas till huvudstad 1920, vilket den förblev under mellankrigstiden.
Tiden som huvudstad innebar en betydande uppblomstring, många praktfulla byggnader och ett nygrundat universitet.
Den sovjetiska ockupationen, inledd år 1940, associeras av litauerna med lidande och förtryck. Den gamla huvudstaden Kaunas drabbades extra hårt. I juni 1941 gick flera godståg till Sibirien med stora delar av den politiska och intellektuella eliten, affärsidkare och bönder som motsatte sig tvångskollektiviseringen. Många skulle komma att gå under under de fruktansvärda förhållandena i Sibirien.
Operation Barbarossa den 22 juni 1941 innebar att Tyskland gick till anfall mot sin gamla förbundspartner Sovjet. Kaunas ockuperades efter endast två dagar. Nu kom gränslösa grymheter att utspela sig, när tyska Einsatzgruppe A, assisterad av litauisk milis, gick lös på den judiska befolkningen: män, kvinnor och barn. Förintelsen av Europas judar kan sägas ha inletts här. Redan vid mitten av september rapporterade den tyske gruppchefen Karl Jäger om 76 355 dödade, varav de flesta var judar, i Litauen. Ett getto hade i juli inrättats i stadsdelen Vilijampolė på högra stranden av Neris. De gamla ryska forten gjordes om till koncentration- och förintelseläger, där exekutionspatruller var i ständig verksamhet. Ett museum och ett minnesmärke finns idag vid Kaunas nionde fort (Kauno IX fortas) vid stadens västra utfart.

Före tyskarnas ankomst fanns cirka 40 000 judar i Kaunas. Idag återstår endast spillror av stadens en gång betydande judiska befolkning. De judar som hade deporterats till Sibirien tillhörde paradoxalt nog dem som hade störst chans att överleva kriget. Härtill kommer de hjältemodiga insatser som gjordes av den japanske konsuln Chiune Sugihara, som räddade många judar genom att mot sin regerings instruktioner ge dem transitvisa för färd via Sovjetunionen och Japan till USA. Hans hus i Kaunas är idag museum.
När Röda armén återtog Kaunas återupptogs 1940 års ockupationspolitik. Kaunas var dock en svårstyrd stad. En av de mer dramatiska händelserna var studenten Romas Kalantas dramatiska protest då han brände sig till döds 1972.
Under denna tid utvecklades staden till Litauens främsta industristad.

Inga kommentarer: